Vinterresan började bra
Bredd och kvalitet har det varit genom åren tack vare ledaren Kjell Fagéus, hans goda kontaktnät och medarbetare.
Och så har alla våra sinnen engagerats i en enhet av musik, konst, lyrik, natur och kyrka.
I torsdags kväll var just ord och ton i centrum med den särklassiga av alla sångcykler, nämligen Franz Schuberts Winterreise från 1827, året före hans död.
Dessa 24 sånger vinner på livslångt lyssnande, men det är sällan de sjungs på konsert. Men så kräver de det yttersta av inlevelse och behärskning.
Kanske passar de också extra väl för skivlyssnandets ostördhet. Fischer-Dieskau spelade in dem nio gånger. Från Hans Hotter hörs en äldre mans grav-allvar, medan Matthias Goerne och Olaf Bär låter dem handla om en yngre mans tragik.
Både Brigitte Fassbaender och Christa Ludwig har visat att det desillusionerade budskapet inte är exklusivt manligt. Men bäst klingar nog sångerna i ursprungsläge för tenor, kanske Peter Pears eller Peter Schreier eller Christoph Prégardien, min favorit.
En ung mans tolkning hörde vi också i Gryt i torsdags från barytonen John Sax, han och utmärkte pianisten Viktor Åslund båda exakt förberedda och med en skivinspelning av verket just bakom sig.
Den inledande sången om avskedet från kärleken tog John Sax rörligt, fortsatte med stor dynamik och fri höjd, lät de frusna tårarna höras i en motsvarande torr klang.
I den berömda sången om lindträdet växlade han fint mellan ljus och mörker, fortsatte med ett mjukt legato och bottnade väl i gravens djupa lägen i Irrlicht.
Det mesta gott och väl så här långt, inte minst tack vare hur John Sax också med tydlig inlevelse gestaltade varje sångs handling och karaktär.
Men jag hade hunnit fundera en del över en viss enformighet i klangen och över tendenser till forcering. Kanske var det oklokt att ha flygellocket uppfällt, åtminstone eftersom pianisten ibland gick på ganska hårt.
Hur som helst hände det något med rösten i den elfte sången Drömmen om våren, kanske en allergisk reaktion i en känslig hals så här i löv-sprickningstider.
Efter paus fick vi en och en halv sång, innan John Sax måste bryta konserten, ett svårt men självklart beslut när stämbanden säger ifrån och riskerar att skadas.
Ändå blev helheten delvis tillgodosedd genom Ingela Schales energiska uppläsning för oss av Wilhelm Müllers dikter i svensk översättning.
Och till kaffet i Sockenstugan sjöngs den sista sången och de medverkande berättade åtskilligt intressant om Schubert och om hur Winterreise skiljer sig från den gladare samlingen Müllerin.
Dock är det alltför slappt ordval att tala om bra låtar i Winterreise.
Fortsätter gör musiken i Gryt/Solbacka i dag vid lunch och i kväll samt i morgon med musikmässa och avslutning.
Inledningen i onsdags missade jag. Men jag hörde Monika Mannerström och Indrakvartetten på diplomkonserten tidigare i maj på Nybrokajen 11 och blev mycket imponerad, speciellt av deras spirituella urval från Hugo Wolfs italienska sångbok.
Så jobbar vi med nyheter