Vitbok riskerar bli gråbok som mörkar
Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen Enn Kokk Hjalmarsson och Högberg
Den är skriven av en trogen gårdvar i rörelsen, Enn Kokk, mer än ett kvarts sekel har han haft sin försörjning av det parti vars dunklare sidor han nu sägs belysa. Det är inger inget förtroende, alldeles oavsett Kokks heder eller vanheder.
Risken är stor att det är en gråbok, en sådan som släpper fram det lämpliga, mörkar det olämpliga och lämnar de verkligt svåra frågorna åt glömskan. Historien får en ny gryning med Göran Persson, misstankarna faller på hans föregångare och partiet är renare än någonsin, modernt och europeiskt.
För en stor grupp ur yngre generationer torde hela frågan verka obegriplig, grovt länkad till den svart-vita konflikt som kalla kriget beskrivs som och till Sovjetunionens sammanbrott. Klart man övervakade kommunister, som de bar sig åt.
Men var det så klart? Av de svenska storspioner som fångats efter andra världskriget har ingen varit kommunist, men många tillhört samhällets finare skikt. En del småfigurer var varit kommunister. Inte heller har säkerhetstjänsten varit särskilt framgångsrik i själva jakten.
Men kommunisterna har varit perfekta symboler, för det stora utrikes onda,och för det lilla inrikes onda. Men har de i realiteten varit en säkerhetsrisk sedan slutet av 1950-talet? Korkade i politiken, klumpiga, lögnaktiga och undfallande gentemot Sovjet, förvisso.
Men säkerhetsrisker? Kommunistbyarna i Norrbottens inland, planerade de statskupp? Hade de dödslistor? Stalin var inte så intresserad av vanliga kommunister. Han hade för vana att först nacka de nationella kommunisterna i länder han tog över, och därefter installera lojala idioter. Han tvekade inte en sekund att offra Kirunasvenskarna och andra svärmiska invandrare när han letade syndabockar under slutet av 1930-talet.
Diskussionen och undersökningarna av kommunistpartiets roll i Sverige bör fortsätta, men det vore klädsamt om man presenterade hållfasta bevis nu, när arkiven är öppna, för kommunisternas verkliga planer.
Och framför allt, vad har dessa kallakrigsresonemang med IBs övervakning under 1970-talet att göra? Guillou-Bratt avslöjade faktiskt IB 1973, inte under femtiotalet. Men idag försvarar man IBs utsträckta verksamhet in i nutid med det sovjetiska hotet under Stalin. Han dog 1953.
Många tror att IBs registreringar i stor utsträckning användes inrikespolitiskt, fastän Kokks vitbok enbart betonar den militära verksamheten, redan i bokens underrubrik. Man drog och fack- och partipolitisk nytta av övervakningen, något som aldrig kommer att erkännas så länge SAP har regeringsmakten. Kokk pratar om ungefär 4 000 namn, kritikerna hävdar att man i så fall förstört 100 000 namn från det civila spioneriet.
Enn Kokks bok är tungläst, omständlig och illa redigerad. Onödiga upprepningar och en katalogartad brist på entusiasm. Men tyngden och sidantalet signalerar omutlighet, respekt. En hel del nytt släpps också fram i intervjuerna, detaljer som brukar finnas i spionthrillers, skenanställningar, täckmantlar, koder.
Som vanligt är det de enfaldiga som smickras till smutsen, i tron att den är förgylld. Eller sådana som ÖB Synnergren, som helt enkelt struntar i det politiska beslutet från 1969 att lägga ner inrikesspionaget och fortsätter ändå.
IB-affären knäckte min generations tilltro till SAP. En stat behöver en säkerhetstjänst, ett parti icke. Det historiskt och principiellt viktiga, det handlar om sammanblandningen. Om SAPs inväxt i den ganska otäcka kärnan i staten, dess säkerhetstjänst. Så att den också är partiets säkerhetstjänst, så att partiet också är staten. Det är IBs verkligt obehagliga sida. Den har drag av öststatskommunism.
Där svär sig Enn Kokk fri, å hela partiets vägnar. Den slutsatsen saknar vetenskapligt underlag. Politiskt är den mer begriplig, dock ohållbar.
Så jobbar vi med nyheter