VM-medaljen kom till sist för K2:an

Det var två lyckliga svenskar som stegade upp på bronspodiet efter deras sista gren under VM i polska Poznan. Med slitna kroppar slet sig Nyköpingskillen Henrik Nilsson och Marcus Oskarsson, Västerås, till sig ett VM-brons.

Övrigt2001-08-27 08:38
_ Fast jag kände mig lite piggare än i lördags. Det man känner direkt efteråt är framför allt en enorm lättnadskänsla - att få med sig något hem, säger Henrik Nilsson efter att ha tagit emot bronsmedaljen inför Poznans kanotstadions välfyllda huvudläktare.
Den första VM-medaljen Sveriges bästa kanotvapen för närvarande har tagit.
_ Och det är ju länge sedan sist Sverige tog en internationell medalj på K2 500, myser Marcus Oskarsson.
Klyschan "den svenska flaggan vajade mest" går att hala fram även om den tyska nationalsången spelades för den unga guldbesättningen.
_ Ja, vi vann i alla fall kampen om den största flaggan, skrattar en mycket belåten Henrik Nilsson, som annars var imonerad över Tysklands förmåga att ständigt langa fram nya toppkanotister.
Den andra stornationen inom kanot, Ungern, kom emellertid bort. I stället var det Litauens giftiga duo, Frankrike och Polen som krigade med svenskarna om medaljerna bakom Tyskland som tog greppet.
Sverige var tvåa efter 500 meter, men kunde ändå med en liten miss mot slutet ha missat medalj. Litauen knep silvret, Frankrike kom fyra och Polen femma.
Paret Henrik Nilsson/Marcus Oskarsson var andrahandsfavoriter efter Norge på 1^000 meter, men efter den sviktande formen under lördagen nästan ute ur medaljdiskussionen.
_ Men vi visste hela tiden att det kunde bli medalj. 500 är så pass jämnt att man lika gärna kan vinna som sluta sexa, menar Marcus Oskarsson.
Sverige saknade helt andra kanoter att slugga mot under finalloppet.
_ Vi gjorde vårt eget lopp ute på bana ett, men kände hela tiden att vi gjorde ett bra lopp och var med, säger Marcus.
_ Det var mentalt bra för oss att köra där ute. Att få köra ifrån en annan kanot, i det här fallet Finland, direkt efter starten, inflikar Henrik.
De hade tagit ut det allra, allra sista ur kropparna.
_ Sista 50 meterna måste man till och med koncetrera sig på att andas, allt bara domnar bort. Man kör bara på fast man egentligen inte orkar. Jag hade ofattbart mycket mjölksyra, förklarar Henrik Nilsson.
En bronshjälte från Nyköping.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om