Wagners saga om Ringen börjar i Stockholm
Smaka på namnet Richard Wagner. Och säg det högt. Världen runt finns det då fantaster som går igång direkt, pekar på sin skivhylla, berättar om sina magiska operabesök, kan alla rollerna, räknar upp de allra bästa sångarna.
På Stockholmsoperan var Wagner bäst på 60-talet och en bit framåt, fast i kväll försöker man igen med Rhenguldet.
Sen finns det en och annan operachef i världen som blir tyst och vill gå och gömma sig. Inte prata om Richard Wagner som kräver så stor apparat. Inte om den där jättebegåvade Wagner-regissören som hade en sån fantastisk idé som blev ett så dyrbart publikfiasko. Brr!
Men samtidigt finns det nästan inget som ger sådan prestige för ett operahus som att ha sin egen kompletta Ring.
Det heter så, nämligen. Det går ju inte att säga Nibelungens Ring hela tiden eller Der Ring des Nibelungen.
Helst ska en riktig fantast minst en gång i sitt liv åka till sommarfestspelen i Bayreuth för att uppleva hur Wagner tänkte sig allkonstverket av ord, musik och iscensättning.
Men även där har det stormat. I mitten av 70-talet fick några fransmän göra sin version av det bortrövade guldets förbannelse. Men många ogillade Patrice Chéreaus regitilltag att modernisera handlingen. Snart vände dock opinionen mot succé sista året hans Ring visades. Och alltihop finns i dag på DVD. Kult för många wagnerianer!
Numera är det så vanligt att placera Ringen i 1800-talets girigt industrialiserade och kapitalistiska samhälle att det kan bli slentrian.
Folkoperan tog minsann också steget fullt ut till vår tid och lät jättarna Fafner och Fasolt vara grovarbetare i regnställ och skyddshjälmar. Men längre än till Rhenguldet har Fellbom inte kommit hittills.
För några år sedan var det meningen att ett finskt team skulle sätta upp Ringen på Kungliga Operan. Men det blev bara första delen av de fyra sedan nedläggning.
Nu är det som sagt dags igen, men Neeme Järvi har hoppat av och den Wagnererfarne tyske kapellmästaren Gregor Bühl tagit över. Det blir säkert lika bra men inte så affischvänligt.
Regissör är Staffan Valdemar Holm och scenograf Bent Lykke Möller, och de har placerat handlingen i sent 1800-tal. Exakt hur de tänkt sig att Rhendöttrarna ska plaska omkring och bevaka flodens guld under de där fantastiska inledningsminuterna av ett allt starkare Ess-durackord avslöjas först i kväll.
Alla som avskyr en eventuellt djärv modernisering kan ju lyssna till radions direktsändning. Då kan man också smita på toaletten. På operan tar denna prolog (Vorabend) till de följande tre delarna bortåt två och en halv timme utan paus. So be prepared!
Själv kan jag inte gå på någon av de första föreställningarna av Rhenguldet, så jag får återkomma med recension av Valkyrian som går upp i vår den 25 februari med bland andra Nina Stemme och Katarina Dalayman.
Med Wagner kan man också lägga pussel med ledmotiven i musiken eller bara låta sig berusas av orkestern. Det var så jag hänfördes min första Wagnerkväll av Folke Abenius gamla Valkyrian med Silvio Varviso som dirigent. Wotans avsked till Brünnhilde och orkesterns stegring därefter är hårresande stark och sensuell musik.
Så jobbar vi med nyheter