Wallenberg sätter humanismen i fokus

Få svenskar är så internationellt berömda som diplomaten Raoul Wallenberg. Bara i New York finns tio platser uppkallade efter honom. I år är det hundra år sedan han föddes, och på årsdagen av försvinnandet inleds minnesåret.
Mytbildningen har varit enorm kring Raoul Wallenbergs försvinnande och huruvida han fängslades och avrättades av Sovjet. Men att hans insatser är beundransvärda och att han tog risker som gick långt utanför hans mandat, är ett historiskt faktum. Som ättling i släkten Wallenberg var inte pengar skäl att agera. Utan en humanistisk övertygelse och ett sällan skådat patos hade diplomaten aldrig riskerat livet för personer han inte hade någon koppling till.
Wallenbergs insats visar att kvaliteter som inte direkt kan mätas i effektivitet, ekonomisk vinst och välstånd är viktiga. Etik och medkänsla hjälper oss att göra goda gärningar.
Rädsla och fattigdom kan få grymma konsekvenser om de humanistiska perspektiven saknas. Ett extremt exempel på det visas i den historiska upptäcksresan Skådeplats Europa, som just nu visas i Kunskapskanalen. I serien besöker den nederländske journalisten Geert Mak bland annat fabriken som tillverkade likugnarna i nazisternas koncentrationsläger. Varken rashat eller regim drev på effektiviseringsarbetet för att utveckla ugnar som kunde eldas med lik i stället för kol. Nya kontrakt med beställaren var motorn, berättar historikerna. Längtan bort från fattigdom efter 1930-talets krisår var bevekelsegrunden, resonerar en av fabriksägarens gamla vänner.
Det demokratiska samhället kan lära av historien. Humaniora ska inte få minskade anslag eller hotas med bidragsstopp till förmån för utbildningar där vinster kan kalkyleras inom en tioårsperiod.
Om alla medel fördelas utifrån konjunkturprognoser försvinner visionerna om hur vi bygger det samhälle som är till störst gagn för medborgarna. Det gör oss själsligt och intellektuellt svältfödda. I förlängningen drabbar det den tillväxt som kan mätas i siffror.