Det är lite som jag föreställer mig att cirkus var förr – lite småspretigt och mer kuriöst än storslaget och välkoreograferat. Men det är också det där lite udda som är charmen med Wictoria – som kamelerna eller det utflippade klädbytarnumret där klänningarna far av och på i ett hisnande tempo.
Själv blir jag också otippat förtjust i kvällens kattnummer där fyra katter samarbetsvilligt far fram och tillbaks över scenen på olika akrobatiska sätt.
Det är en fascination jag verkar dela med barnen i publiken, även om deras stora favorit är den varmhjärtade clownen Sebastian från Finland. Under kvällen hinner han med att vara både buktalare, trollkarl och mer traditionell clown. Till sist fnissar barnen bara han visar sig på scen.
Akrobaterna håller inte riktigt samma klass. Visst gör Trio Sebastian (som före paus gick under namnet Trio Arlequin – här jobbar alla dubbelt) många svindlande luftfärder, men de är trots allt bara en trio och språngbrädesakrobatik vinner på att många deltar i de mänskliga tornbyggena.
Betydligt mer imponerande är Los Gauchos från Argentina som bjuder på ett klassiskt knivkastarnummer och utför så vågade konster med sitt armborst att man knappt vågar andas.
När cirkusdirektören Lars-Åke Jonsson förklarar att det avslutande numret – med tre armborst, en ballong och ett stackars oskyddat huvud – är så farligt att det är förbjudet i många länder, tvivlar man inte på att han har rätt. Det är nog fler än jag som blundar mig igenom den finalen!
Wictoria vinner på sin charm
Sett till storleken är Cirkus Wictoria ingen jättecirkus. Men det hindrar ju inte att man har ambitioner. Och det har Wictoria. När man nu ger sig ut på turné har man med en riktig cirkusorkester, en cirkusdirektör som entusiastiskt presenterar alla nummer och till och med ett så exotiskt inslag som kameler.
Så jobbar vi med nyheter