Wiola, inte rädd att säga ifrån
Jag har nog varit jäkligt jobbig för mina arbetsgivare. Jag har alltid haft svårt att hålla tyst, säger Wiola Johnson.
Jag tyckte det var löjligt. Det behövs ingen mössa för att visa vad man kan.
Hon slogs för arbetskamraternas rätt att bära byxdress också. På den tiden skulle kvinnlig sjukvårdspersonal ha kjol. Sjukhusledningen ansåg att det var mer estetiskt tilltalande.
Men modet då var kortkort, så jag frågade herrarna om de ansåg det estetiskt tilltalande att vi gick omkring och visade rumpan.
Senare tog Wiola jobb på ambulansen. Där var det inte så vanligt med kvinnor.
Jag vet inte säkert, men troligen var jag Sveriges första kvinnliga ambulansförare. Det var inga problem. Killarna var jättebra.
Hon har varit biträdande föreståndare på Lundagårdens ålderdomshem i Jönåker och föreståndare på Tunabergsgården i Nävekvarn. Hon har jobbat med strulputtar på ett ungdomscentrum i Nyköping och på häktet.
För ett år sedan gick Wiola i pension. Nyligen fyllde hon 65. Sedan sex år tillbaka är hon mormor och snart blir hon farmor.
Hon bor i villa i Råby med katten Linus och den aningen oregerliga riesenschnauzern Ture.
Jag testade tidigare att bo i stan, men det funkade inte. Är man en lantis så är man.
Hon promenerar, hon plockar bär och svamp på höstarna.
Det är jätteskönt att vara pensionär. Jag delar måltiderna med en granne och vi åker och handlar tillsammans en gång i veckan.
Wiola har varit fackligt aktiv inom såväl Kommunal som Seco. Vid något tillfälle stod hon med på socialdemokraternas landstingslista.
Numera har hon släppt föreningsaktiviteterna. Däremot inte sitt eldfängda temperament.
Det är ett arv efter pappa. Vi var väldigt lika. Vi kunde gräla så stickor och strån rök, men efter några minuter blev vi alltid sams igen.
Så jobbar vi med nyheter