Yvonne Aho överväger med sig själv innan hon via telefon tackar ja till intervju. Hon har redan tagit plats vid ett bord när jag kommer till platsen hon föreslagit – Birgers konditori på Esplanaden.
– Jag har aldrig tyckt att det varit tråkigt att gå till jobbet. Jag tycker fortfarande att det är roligt att gå hit.
Yvonne var 14 år när hon träffade Usko och 17 år när hon födde deras första barn. Familjen utökades senare med ytterligare två.
Usko arbetade. Yvonne tog hand om hemmet, döttrarna, sonen och andras barn. Först när sonen skulle fylla nio år kom Yvonne ut i arbetslivet. Och hon gillade det.
– Att få vuxenkontakt – bara det!
1981 började Yvonne arbeta deltid på Birgers konditori på Torggatan i Oxelösund. 19 år senare började hon dela sin arbetstid mellan konditorierna på Torggatan och Esplanaden.
– Det var roligt. Här på Esplanaden fick jag en inblick i bageriet och kallskänksdelen också.
Yvonnes plats har varit bakom disken.
– Jag har trivts med kundkontakten. Jag har sett kunder växa upp, från barn till vuxna. Och människor som möttes och blivit tillsammans här.
Yvonne berättar att ett par kollegor – kallskänkan och bagaren - har arbetat på Birgers lika länge, eller nästan lika länge som hon.
– Vi som har kommit hit har blivit kvar, konstater hon.
Den 1 december, tio dagar innan 65-årsdagen, slutade Yvonne på Birgers konditori.
– Men de får gärna ringa mig om det blir kris, säger Yvonne och berättar att hon redan jobbat fyra dagar sedan hon blev pensionär.
Brist på sysselsättning har hon inte. Tillsammans med maken Usko, pensionär sedan nio år, tar hon promenader och tittar på sport på tv.
Yvonne tränar också en hel del själv – springer, cyklar och simmar. Och på onsdagar spelar hon bowling i Nyköping med Oxelösunds pensionärer.
– Jag tycker om gemenskapen och att spela. Och numera kan jag spela utan att ha prestationsångest, säger Yvonne och syftar på den tidigare bowlingkarriären i BK Snitz.
Förra året tog Yvonne en personlig seger. Hon tränade under våren och sommaren inför Tjejmilen, som hon skulle springa i augusti tillsammans med sina döttrar och två av barnbarnen.
Yvonne kände sig frisk och stark. Men en lördag i juli kände hon sig plötsligt konstig och sökte vård. Ett blodprov visade att hon haft en liten hjärtinfarkt.
– Jag kunde inte tro att det var sant. Jag mådde ju inte dåligt. Men jag fick en påminnelse… säger Yvonne eftertänksamt.
Lördagen den 7 augusti var en het dag. Tjejmilen 30-årsjubilerade. Yvonne jublade inombords när hon sprang över mållinjen.
– Jag kom inte i mål på den tid som jag räknat med. Men jag var skitstolt när jag kom i mål!
Innan Yvonne i lämnar konditoriet blir hon ombedd att jobba en vecka i mars.
– Jag tror att jag kan det. Jag kollar hemma och återkommer, säger Yvonne med ett leende.