Koltrastar sjunger underbart men är väl naiva. Flera har mer eller mindre vandrat rakt in i gapet på min hund Bob. Tack och lov är han något slags stående fågelhund, så dramat har inskränkt sig till att han pekar med tassen i darrande förväntan att jag ska hala fram bössan.
Men en dag fick jag en present. Att vuxna koltrastar inte är rädda om sin egen livhanke visste jag, men inte trodde jag att de även utsatte sina småttingar genom att bygga bon i marknivå.
En hund som nosar i en buske är inget ovanligt, så först såg jag inte att Bob varsamt släppt något vid mina fötter. Något som gapade stort. Fågelungen flaxade med vingarna och pep när jag lyfte den. Den hade lite blod på ryggen och när jag skulle lägga ner den upptäckte jag två små rosa kroppar som låg vid sidan av busken. Den ena var täckt av myror. Föräldrarna verkade ha övergivit boet.
Man ska inte ta med vilda djur hem, men ungen var ju skadad så det kändes fel att lämna den i skogen.
Min husveterinär hade stängt så Google fick rycka in. Tidningen Djurskyddet berättade att allt jag tänkt göra var fel. Som att mata ungen med bröd eller försöka ge den vatten i näbben med en pipett. Efter att ha ringt ett flertal viltrehabiliterare på kontaktlistan och skickat bilder på fågelungen via sms fick jag äntligen napp. Grönskans viltrehab på Ingarö erbjöd mig att komma in med ungen nästa morgon. Om jag lyckades få den att överleva natten.
Köttfärs inhandlades för att blandas med äggula och honungsvatten och jag gjorde mitt bästa för att truga den lilla. En gång i timmen skulle den matas. Men när jag väl kommit så långt var det redan för sent. Jag fick inte ens i den en liten strimla där den låg hopkurad i yllemössan.
Kanske hade ungen klarat sig om den lämnats i skogen, kanske inte. Ibland är det bäst att låta naturen ha sin gång.