Snart kommer även en lång nos och buffar under täcket. Två morgonpigga hundar jublar över ännu en dag i gemenskap. Att vakna i trygghet, värme och med en förväntan på en snart fylld matskål är inte självklart för dessa två.
Jag har rest till Lesbos två gånger. Båda gångerna har jag haft sällskap av en hund när jag åkt därifrån. Den stora nosen tillhör Bob, hunden som höll mig sällskap som utkik efter flyktingbåtar under blåsiga, regniga nätter. En gammal mager krake som kom haltande ur skogen för att troget sitta vid min sida.
De vassa tänderna tillhör valpen som blev mitt alibi för att kunna åka tillbaka och rapportera inifrån flyktinglägret Moria. Det överbelagda och hårt kritiserade lägret som efter EU:s överenskommelse med Turkiet blivit ett förvar.
Han kom in i mitt liv genom ett inlägg på Facebook. Fyra par pepparkornsögon tittade bedjande i inlägget med texten: Hjälp! Vem kan ge de här ett hem? En tik och hennes tre valpar hade en enorm tur i oturen. Att det var just min vän som körde bakom bilen som tappade soppåsen ur bakluckan.
Min dotter blev kär direkt. Och jag fick en ursäkt att åka tillbaka till Lesbos, för att hämta hem en hund.
Den gamla kraken har visat sig vara en ung jakthund som med mat och medicin snabbt återfått sina krafter. Nu har han en lillebror som matchar hans energi. En liten ettrig soppåseterrier. Bob och Jerry är duon som kör strumpstafett och mattsurfning genom lägenheten.
Och hundarna som ingen ville ha är nu populära bland gammal och ung på innergården där jag bor. Pensionärerna ojar sig över den lilla sötnosen, barnen flockas och klappar och klappar.
Jag önskar att människorna som sitter fast i hopplöshetens Moria får samma chans att visa vad de är kapabla till.