Zandéns bombastiska Hamlet saknar fokus

Övrigt2004-03-15 20:55
Jodå, det är storslaget och snyggt. Men halvvägs igenom Philip Zandéns Hamlet på Stockholms Stadsteater sitter jag ändå mest och funderar på vad det egentligen är regissören vill berätta.

Att Helena Bergström Hamlet har väl knappast undgått någon, men Zandén gör ingen stor sak av könsbytet. Helena Bergström vandrar över scenen med rejäla grabbkliv, och med bakåtslickat hår och svarta manskläder är hon påfallande androgyn. Mer människa än kvinna, om ni förstår vad jag menar.
Nej, Philip Zandén tycks inte vara ute efter att spränga några könsgränser. Snarare tycks han ha fascinerats av det svulstiga, överväldigande och bombastiska. Sällan har jag sett en föreställning som staplar intrycken på varandra i sådant tempo och med sådan intensitet.

Ljuset blixtrar oavbrutet, musikerna bankar taktfast på sina oljefat och skådespelarna rusar fram och tillbaks på den lilla scenbrygga som sträcker sig ut i salongen. Inte ens de stora pelarna som dominerar scenen får vara stilla. Gång på gång glider de runt och bildar nya imponerande formationer.
Storslaget, som sagt. Men samtidigt lätt ofokuserat.
Helena Bergström jagar bokstavligen över scenen och replikerna levereras ibland så fort att de hakar i varandra och blir svåra att uppfatta. Hon sliter med rollen, bottnar i den ibland, men jagar sedan vidare. Det är som om själva skådespeleriet inte riktigt förmått ta plats i den storslagna scenografin.

Ändå uppstår stunder då man anar kärnan av något intressant. Det sker flera gånger när Marie Robertsons försiktigt förälskade Ofelia tar plats bredvid Hamlet. Men kanske framförallt när Ofelias far Polonis sprider sin svarta beska över scenen. Andreas Ahlbom Rosendahl gör Polonius till en hetlevrad pratmakare som kokar över av bitterhet, och det är känslor som lyckas ta sig igenom utanpåverket.
Andra skådespelare sliter hårt med sina roller, men har svårt att riktigt finna en plats i helheten. Johan H:son Kjellgrens Claudius signalerar skurk ända ut i skinnklädseln, medan Lis Nilheims Gertrud tycks mer irriterad än orolig över sonens plötsliga galenskap. Sanna Kreppers Horatio blir aldrig något mer än käck yngling.

Bristen på fokus märks också i Jan Marks nyöversättning. Den är lättflytande och rapp, men snubblar lätt iväg i dagsaktuella slängar som känns ganska klumpiga.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!