Märkligt är att de kom även till Trosalundskyrkan. Men så fantastiskt kan det bli, när Kirsti Olofsson i Kammarmusikföreningen där ringer upp och frågar om de inte vill komma över ett par dagar tidigare. Och det ville de!
De öppnade med rykande nytt modernt med landsmannen Sebastian Fagerlunds ”Verso l'interno”. De tre långsamma satserna var svaga, stillastående och sökande neråt och inåt, ofta skimrande vackert. Men i de tre danserna var uttryck och volym på max och rytmerna brutala men samtidigt oerhört medryckande. Och vilken klang och satsning det var över samspelet, som från rockmusiker. Om jag plötsligt fått höra trummor och elgitarr hade jag inte blivit förvånad!
Kanske finns här en förklaring till att Mendelssohns ungdomliga Ess-durkvartett inte grep mig som jag hoppats. Visst fanns passionen och det som strålar i denna tonart, likaså den kvicksilversnabba midsommarnattsstämningen. Men gärna mer lugn och innerlighet och svagare nyanser.
Sensationen denna kväll blev hur otroligt starkt Meta4 lyckades med Zemlinskys kvartett nr 2, som skrevs under första världskriget. Det är som om denna extremt högromantiska musik fyrtio minuter utan avbrott vill det omöjliga, borra sig djupast in i själen med ständiga kromatiska och rytmiska stegringar och däremellan ytterst ömsinta och nästan viskande åkallan. Freud och psykoanalys ligger nära, expressionismen i måleriet likaså. Men stycket var ett försök att rädda vänskapen med eleven och svärsonen Arnold Schönberg och även dennes äktenskap. Därav alla ekon från den högromantiska sextetten ”Verklärte Nacht”, som var Schönbergs kärleksförklaring till Zemlinskys syster.