Stödstrumporna är nytvättade och hårda. Olle Malmkvist fixar själv att dra dem över benen när de töjt ut sig, men första dagen är det tungt och han måste få hjälp. Annars mår han rätt skapligt.
– Det är det här benet som inte fungerar. De har tagit prover men hittar inga fel. Jag går några meter, sedan får jag ont.
Ändå går han till Järntorget klockan tio varje dag. Måste ju köpa tidningen, Expressen, till kompisen. Kanske snacka strunt med en bekant. När ishalkan slår till tar han omvägen med färre backar, annars blir det raka spåret. Lika nära har han till "sjukan", vårdcentralen.
– De flesta är ju bra som bor här. En del vet inte vad de heter, men man hälsar ju.
Vissa grannar hör inget fastän Olle skriker i deras öron. Andra ser ingenting. De är 85–90, så Olle är rena ynglingen. Han säger att alla inte trivs.
– En del tycker det är tråkigt att bo här, de har kanske bott ensamma en massa år och nu är det folk omkring en hela tiden.
Han häver sig ur soffan med händer starka av ungdomens friidrott. Tjock-tv:n knastrar tyst och får bild. Lägenheten har han för sig själv, inte ens järnverkskollegan Tord brukar komma dit. De vet var den andre finns, bakom några väggar. Det får räcka. Filmer är ett bra sällskap på eftermiddagen och nyheter tar vid på kvällen. Nästan alltid på ettan.
Intill läsglasögon och näsdukar sveper Olle osynligt skräp från soffbordet. Från balkongfönstret ser han S:t Botvids kyrka. Ibland spelar kyrkklockorna. En kvinna på Sjötången dog förra veckan och begravdes nyss.
– Jag pratar inte så mycket med grannarna. Jag brukar prata med dem vid mitt bord. Förut satt två kvinnor där, men de har lämnat jordelivet. Och en person ramlade ner i en grop och bröt benet, sedan klarade han inte operationen.
– Det är konstigt när de försvinner. Man satt ju nyss och fikade.
Morgongröt, promenad, lunch, fika, middag. Kvällsfika med smörgås och kaka. Det var flera år sedan Olle var på järnverket eller vid sjön.
Sömnen är bra, men häromnatten vaknade han i vargtimmen. Det var inget på tv, så Olle la sig igen.
Han säger att det känns tryggt på Sjötången. Hemtamt.
– Jag bodde ju därborta förut och gick hit och käkade. Jag äter som sjutton, de andra tittar och undrar "ska du ha mer?".
Utanför den låsta lägenhetsdörren finns boendets personal.
– De är bra. Det händer att vi pratar, om vad som helst. De byts av, så de som jobbar förmiddag brukar gå hem vid tretiden.
Ett par kilometer bort, över järnvägen, förbi Ramdalshöjdens höghus och villorna i Stenvik, hade Olle sin träbåt med inombordare. 15 hästar, en bra snurra. Han hoppade på cykeln, hittade abborrar vid grynnorna och hojade till eftermiddagsskiftet.
– Man fick alltid fisk, en hel hink med abborre. Här i matsalen får vi fisk nästan varje dag, ofta flundra. Det är bra. Flundra är inte dålig fisk.