Speciellt var det lämpligt i går, när det var internationella FN-dagen, något som uppmärksammades med svenska flaggan på alla stadsbussar och med program i många skolor etc.
Problemet är att som påstående är denna princip hur osann som helst. Fråga årets fredspristagare om hur världens flickor har det. Och tillsammans med författaren George Orwell är det lätt att bli pessimistisk och konstatera att även goda uppsåt och revolutioner lätt urartar så att några förslavar alla andra.
Men det FN menar är förstås uppmaningen att ge alla frihet.
Och i Oxelösund finns optimism i form av organisationen Fredsam, som har funnits drygt trettio år med ungefär lika många organisationer som medlemmar.
I går var det också på Fredsams initiativ en fin konsert som manifestation i S:t Botvids kyrka med stor publik.
Det bästa denna kväll var att bli påmind om Duke Ellingtons storhet och att han under senare delen av sitt liv skapade musikformen Sacred Concerts, alltså ungefär kyrkokonserter för storband och blandad kör plus sångsolist. Alice Babs nämligen.
Helt lätt att få till det var det inte för kyrkokören, men med säkert stöd från Susanna Forslund och toner på flygeln fungerade Lord O Lord Above.
Riktigt bra lät det lite senare om Oxelösound och kören tillsammans i de två centrala delarna Almighty God och Heaven. Här kunde man sakna en hög okonstlad sopranröst, men Berndt Andersson spelade lead-altosolo med underbar intensitet, lika fint som hans kollega Bertil Malm spelat lead i Sentimental Journey lite tidigare.
I Ellingtons anda var förstås också Things Ain't What They Used to Be, men denna kyrkas katedralakustik rör gärna ihop soundet i alla snabba låtar. Därför hade det också behövts en liten programlapp.
Bättre lät då Benny Golsons rätt lugna Whisper Not. Likaså Nils Lindbergs kloka sång Allt har sin tid. Optimisten Povel Ramel fick sista ordet med levnadsråden i Följ mig bortåt vägen.
Vad kan vi göra mer? Inte ta fred och rättvisa som självklara?
Tänka på konsekvenserna?
I väntan på bussen köpte jag rent vatten, naturgodis och rättvisemärkta kaffebönor. Alltid något?
Fride Jansson