Även om tjänstgöringen som svensk FN-soldat ägde rum för närmare 60 år sedan finns soldatidentiteten fortfarande kvar hos Olle Brennius. Det är tydligt när SN träffar honom hemma i lägenheten i Frösäng i Oxelösund, där han i ett rymligt arbetsrum under en rad år lagt mycket tid på att dokumentera vad som hände de svenska FN-soldaterna i Egypten och Gaza under 1956 och 1957.
– Jag har jobbat med den här dokumentationen i 14 år, säger Olle Brennius.
Det var när Olle Brennius insåg hur lite som fanns dokumenterat kring de två första svenska FN-bataljonerna som tjänstgjorde i Egypten och Gaza, officiellt döpta till Gaza 1 och Gaza 2, som han började skriva ner sina egna och soldatkamraternas upplevelser. Olle Brennius berättar att kontakter med Krigsarkivet, Armémuseum och Försvarsmakten visade att det fanns ett stort intresse för att få en förbättrad dokumentation om de här FN-bataljonerna, som var de två första som Sverige över huvud taget skickade ut på fredsbevarande uppdrag.
– Det var på en begäran från FN:s dåvarande generalsekreterare Dag Hammarskjöld som den svenska regeringen i november 1956 beslöt att omgående ställa en militär styrka till FN:s förfogande, säger Olle Brennius.
Med utgångspunkt från sina egna krigsdagböcker och egna bilder, plus mycket material från andra veteraner från de båda FN-bataljonerna och arkivhandlingar, har Olle Brennius skrivit ett halvdussin böcker och häften om de svenska fredsbevarande soldaternas insatser och upplevelser i samband med Suezkrisen och det efterföljande läget i den delen av Mellanöstern.
– Av de 340 man som ingick i den första bataljonen är vi cirka 100 som lever i dag. Den yngste som är kvar är 79 år och den äldste är 95 år. Vi är ungefär 25 stycken i ett nätverk som jag har mer eller mindre regelbunden telefonkontakt med, säger Olle Brennius.
Den första boken Olle Brennius skrev om de svenska FN-truppernas insatser i Suezkrisen hade titeln Operation Suezkanalen och skildrar både upprinnelsen till krigsläget och vad som hände när FN-bataljonerna var på plats. Sverige var för övrigt långt ifrån det enda land som skickade ut fredsbevarande styrkor. Totalt deltog FN-styrkor från tio länder i det fredsbevarande uppdraget i Egypten och Gazaområdet.
Olle Brennius berättar att det här var den allra första fredsbevarande operationen med väpnade FN-styrkor och skedde inom ramen för det helt nybildade UNEF, United Nations Emergency Forces.
Vad var det som gjorde att du ville bli FN-soldat?
– Jag följde noga med vad som hände i världspolitiken och var väldigt intresserad av att få göra en insats när det stod klart att en svensk FN-bataljon skulle sättas upp, säger Olle Brennius, som då var 24 år gammal och tre år tidigare hade ryckt ut från värnpliktstjänstgöringen vid Ing1, ett regemente som då låg vid Haga norra/Frösunda i Stockholm.
Konkurrensen om att komma med i den första svenska FN-bataljonen var stor. Cirka 6 000 man sökte för att komma med i den 340 man stora bataljonen. Ett par av kriterierna för att bli utvald var att man hade bra vitsord från värnpliktstjänstgöringen och hade en yrkesutbildning med specialkunskaper, berättar Olle Brennius.
– Med många specialister i bataljonen var det meningen att vi skulle klara det mesta själva. Jag var bilmekaniker och blev bilförare i bataljonen. Det fanns dock ingen elektriker bland oss, men jag var utbildad bilelektriker, så jag fick det uppdraget också.
Den första svenska FN-bataljonen utrustades på det dåvarande regementet P3 i Strängnäs.
– Vi utrustades rekordsnabbt och improviserat på fem dagar, på den femte dagen var vi resklara. Vi utbildades av officerare som inte hade någon egen erfarenhet av tjänstgöring i den del av världen dit vi skulle. Vi fick en halv dags ökenträning i en grusgrop i Strängnäs, det hjälpte inte så mycket, säger Olle Brennius.
FM-soldaterna fick snabbt lära sig några arabiska ord och uttryck, och fick sedan med sig en arabisk parlör, tillägger han.
– På plats lärde vi oss ju mer, det var nödvändigt. I Port Said fungerade det delvis med engelska, men när vi kom ut i öknen var det bara arabiska som gällde.
Olle Brennius berättar att för egen del var livsviktigt för honom att kunna läsa alla vägskyltar med arabisk skrift.
FN-bataljonen flögs ut från Bromma i jättelika Globemaster-transportflygplan som tillhörde USA:s flygvapen. Efter några dagars väntan på en flygbas utanför Neapel i Italien, där utbildningen fortsatte, flögs den svenska styrkan till Egypten i början av december och landade på en gammal militärflygplats i öknen väster om Suezkanalen. Om tågresan upp till Port Said berättar Olle Brennius:
– Det var som att se en journalfilm från andra världskriget spelas upp. vid färden längs Suezkanalen norrut passerade vi fronten, genom försvars- och anfallsställningar. De tidigare stridande soldaterna hade grävt ner sig i olika värn. Egyptiska ställningar passerades först och så småningom engelska. Mellan dessa, i ingenmansland, låg indiska FN-soldater nedgrävda. Alla tittade på oss svenskar, inte bara med vänliga ögon.
Suezbataljonens första uppdrag var att upprätthålla ordningen i Port Said. Olle Brennius berättar att vapenstilleståndet mellan de egyptiska trupperna och de engelska fungerade ganska bra om dagarna, men inte på nätterna.
– vi posterades mellan de stridande parterna för att upprätthålla ordningen, men på nätterna sköt egyptiska motståndsförband på allt som rörde sig. Det fanns krypskyttar överallt. Vid förflyttningar till fots fick vi springa från dörröppning till dörröppning för att ha skydd, ofta med kulor visslande runt om oss. Tyvärr sårades och dödades många ur civilbefolkningen.
Bilpatrullerna löpte ännu större risker, berättar Olle Brennius.
– De hade en kulspruta fastsurrad på lastbilens tak, men att stå på ett lastbilsflak helt öppet utan skydd och veta att prickskyttar fanns på hustaken var hemskt.
Natten till den 23 december evakuerades de engelska trupperna sjövägen från Port Said och den svenska FN-bataljonens första uppdrag var avslutat.
– Då drog vi en lättnadens suck, men de första "lugna" dagarna blev dock kaotiska då civilbefolkningen glädjesköt, i alla riktningar, och firade "segern".
Efter några vilodagar väntade nästa uppdrag för FN-bataljonen. Övervakning av de israeliska truppernas reträtt genom Sinaiöknen mot Gazaområdet.
Ökentjänstgöringen ställde höga krav på oss bilförare, berättar Olle Brennius. Lastbilarna var gamla engelska Bedfordbilar, som möjligen varit nya under andra världskriget, och som FN-bataljonen köpt från de engelska trupperna.
– På långresorna hade vi alltid med oss vatten, diesel, ammunition, sjukvårdsutrustning, reservdelar från plundrade vrak och verktyg. Gick något sönder fick vi ju reparera själva. Vi hade också med oss speglar för att kunna signalera till flygplan om vi fastnat någonstans, och hade även med oss material för att kunna skicka röksignaler för att påkalla hjälp. Jag hade aldrig någon kommuniktionsradio med mig i lastbilen under tio månaders körning i egyptiska öknar, det var alltid brist på radioapparater, säger Olle Brennius
Han berättar att de svenska bilarna inte hade några andraförare. När det var långa körpass körde förarna i princip tills de somnade.
– I öknen fanns det inga diken att hamna i...
Nedgrävda stridsvagnsminor var ett ständigt orosmoment för de svenska bilförarna, berättar Olle Brennius.
– Efter att ha sett bilar som kört på stridsvagnsminor fanns under transporter dessa bilder kvar på näthinnan. Nattsömnen blev inte alltid god.
Hamnade du själv i några farliga situationer som bilförare?
– Ja, i mina dagboksanteckningar finns några exempel. I februari 1957 körde jag fel och hamnade i Israel. i mörkret hade jag missat något och kört för långt. Bilen omringades av israeliska soldater, men jag fick vända och köra tillbaka. Vid ett tillfälle körde jag vilse i ett minerat område när regn och sandstormar hade utplånat de hjulspår som jag skulle följa. Några veckor senare var jag ytterst nära att bli skjuten av en uppskrämd egyptisk polis när jag körde en patrull till en vaktavlösning. Förklaringen efteråt var att han trodde vi var tjuvar eller israeler, detta trots att bilen var vitmålad och hade FN:s emblem på sidorna och en blå FN-flagga.
Många civila, bland annat beduiner, skadades av skottlossning och minor, i de områden som FN-bataljonen bevakade, berättar Olle Brennius.
– Hemska minnen förföljer mig av skadade beduinbarn. Värst var att se lemlästade beduinbarn som vi kände igen, hade talat med och bjudit på godis. Ibland strök hela familjer med vid minolyckor i öknen. Vid vår tjänstgöring vid olika gränsområden i norra Sinaiöknen lärde vi känna många beduiner och framför allt deras barn. Beduinerna var hyggliga och ärliga människor som levde primitivt och måste arbeta hårt för att livnära sig. De hade mycket att lära oss om ökenlivet.
När FN-bataljonen var förlagd i Sinaiöknen lärde vi oss att skydda oss mot olika typer av djur, allt från sandormar och skorpioner till sandloppor, berättar Olle Brennius. Grävda diken runt tälten höll de giftiga sandormarna borta och moskitnät höll även skorpionerna borta ur tältsängarna, förklarar han.
Olle Brennius konstaterar att han lärde sig mycket om ökentjänstgöring under den första FN-bataljonen i Egypten och Gazaområdet. När den bataljonen skulle avlösas av en ny var han en av 78 svenska FN-soldater som bestämde sig för att stanna kvar och tjänstgöra även i den andra bataljonen. Avlösningen mellan bataljonerna ägde rum i maj 1957.
– Vi som var kvar från den första bataljonen fick hjälpa till att utbilda de som kom ner för att tjänstgöra i den andra, eftersom vi hade samlat på oss många värdefulla erfarenheter, säger Olle Brennius.
Den andra svenska FN-bataljonen fortsatte uppdraget att bevara freden i Gazaområdet och bevaka gränsen mot Israel. Bataljonen hade även i uppdrag att bevaka läget i Sharm el-Sheikh, nere vid Egyptens sydspets.
– Jag var där i två omgångar. På grund av den oerhörda hettan var vi inte posterade där mer än en månad i taget. När vi var där bevakade vi även Tiransundet, mellan Akabaviken och Röda havet, säger Olle Brennius.
Bara transporten från Gazaområdet ner till Sharm el-Sheikh var ett äventyr, berättar han. Det var 70 mil enkel resa genom Sinaiöknen och incidenter inträffade. Under en av resorna blev Olle Brennius och en kamrat kvar vid en havererad lastbil i öknen i ett dygn i väntan på reservdelar. Dagtid gick temperaturen upp emot 50 grader.
iUnder permissioner passade man ibland på att besöka sevärdheter, berättar Olle Brennius. Från posteringen vid Sharm el-Sheikh åkte han en gång tillsammans med ett gäng kamrater upp till Sinaiberget och Katarinaklostret som ligger vid foten av berget.
– Ett halvår tidigare hade delar av den amerikanska filmen De tio budorden, om Moses liv, spelats in där. Alla de amerikanska skådespelarnas namn fanns i klostrets gästbok.
I början av oktober 1957 avlöstes bataljonen G2 och Olle Brennius och övriga FN-soldater flög hem till Sverige och Bromma flygplats. Bristen på uppföljning av FN-soldaterna när de väl var hemma är Olle Brennius starkt kritisk till.
– Många av oss hade posttrauman och var krigsskadade efter allt som vi varit med om och sett. Försvaret hade helt missat att man skulle ta hand om de soldater som återvände, det var bara "Tack och adjö" när vi kom hem.
Olle Brennius konstaterar att det då inte existerade något ansvar för FN-personalen efter hemkomsten. Kris- eller stödgrupper fanns inte.
– Därför vet vi inte, och kommer aldrig att få veta, hur många av våra kamrater i de första bataljonerna som fick besvär efter FN-tjänsten. I dag har Försvarsmakten enligt lag ett långt uppföljningsansvar för personal som tjänstgjort i utlandsstyrkor.
Även kritiken mot den bristande uppföljningen av de hemkommande FN-soldaterna har Olle Brennius lyft fram i sin dokumentation av de första svenska FN-bataljonerna, liksom kritiken mot att Försvarsmakten inte heller använde de hemvändande FN-soldaternas kunskaper om ökentjänstgöring när nya bataljoner skulle utbildas i Sverige.
Olle Brennius berättar att även han hade svårt att anpassa sig till det lugna livet hemma i Sverige. Efter nästan ett år som FN-soldat under ofta farliga och psykiskt påfrestande förhållanden blev kontrasten för stor.
– Så jag gick till sjöss ett år för att varva ner. Sedan fungerade det bra att komma hem till Sverige igen.
Arbetet med att dokumentera de första FN-bataljonerna fortsätter för Olle Brennius. Just nu håller han på med att granska gamla krigsdagböcker på uppdrag av Krigsarkivet.
– Krigsdagböckerna är ofta mycket snålt skrivna och svåra att tolka. Kompletterade med mina uppgifter, och upgifter från andra kamrater, blir underlaget för framtida forskning mycket bättre, säger Olle Brennius.