SSAB hybrit:s pilotanläggning för framställning av fossilfri järnsvamp i Luleå invigdes för ett drygt år sedan.
– Man satsar allt på att inteckna hälften av ett lands nuvarande elkonsumtion i en teknologi som man inte vet om den kommer att fungera. Vanligt sunt förnuft säger att det är något som är märkligt här.
Att Magnus Henrekson, som är professor och senior forskare vid Institutet för Näringslivsforskning, låter skeptisk när han pratar om Hybrit och H2 Green steels projekt om att tillverka fossilfritt stål är ingen överdrift. Han har tillsammans med flera kollegor publicerat debattartiklar där de bland annat ifrågasatt klimatnyttan med att göra stål med hjälp av vätgas i stället för kol. Här är argumentet att de enorma mängder fossilfri energi som krävs skulle göra bättre klimatnytta på andra ställen. Dels inom Sverige, dels på export till Europa.
– Här har det blivit ett groupthink. Alla säger samma sak, kritiska röster saknas och statliga myndigheter anser sig sitta inne med kunskap om hur ett viktigt problem ska lösas, säger Henrekson.
En anledning till att Henrekson dragit öronen åt sig är att pengar delvis kommer från det allmänna.
– När det gäller Hybrit är både LKAB och Vattenfall två tunga statliga aktörer och när det gäller H2 Green steel har de i huvudsak garanterade pengar inom EU. Jag noterar även att den stora svenska huvudägaren lämnat SSAB och den stora finska huvudägaren numera är Finlands regering. Går det åt skogen så riskerar glesbygdskommunerna i Norrland att stå där med en nya skolor och bostäder för en tänkt expansion. Det här är ett hasardspel där man satsar på en enda sak. Det är inte rimligt.
Henrekson tror heller inte att Sverige kommer vara ensamma om fossilfritt stål speciellt länge.
– Det finns säkert 100 projekt runt om i världen som arbetar med att få fram fossilfritt stål. Det är aldrig någon som är unik. Vilken teknik som kommer att vara den rätta, det vet vi inte.
Vad tycker du att man ska göra istället?
– Sälja järnmalmen på världsmarknaden och sedan tillverka stål med den bästa teknologin som andra utvecklar. Vätgasen bör produceras på den plats som lämpar sig bäst för det – inte med svensk vattenkraftsel som behövs till elektrifieringen av samhället.
Medan Henrekson sågar satsningarna på fossilfritt stål i Norrland med hjälp av vätgas tycker han att omställningen i Oxelösund är helt rätt.
– I första hand bör man tillverka stål av återvunnet skrot. Det är det bästa.