Internationella kvinnodagen. Proppfull kyrka. Över 300 personer i publiken.
När Annika Östberg presenterades strömmade vårsolen in genom glasmålningarna. Det var välkommet. För berättelsen som följde var mörkare än insidan på en svart katt.
Mörk, men viktig.
– Min livsberättelse handlar om val, framför allt om fel val. Sedan om att ta sig tillbaka, att kunna känna glädje och hopp igen, säger Östberg när SN träffar henne strax innan föreläsningen.
Missbruk, misär, mord. Och så närmare 30 år i amerikanskt fängelse. På ett sätt var Annika Östbergs väg upp ur avgrunden svårare än de flestas.
Samtidigt var vägen ner självförvållad till stor del.
– Var jag oskyldigt dömd? Nej. Det har jag aldrig sagt. Det var inte jag som höll i pistolen, men det var alla mina beslut som ledde fram till den där situationen.
Kan din hemska historia hjälpa andra kvinnor?
– Det finns många kvinnor som hamnat i väldigt jobbiga situationer. De är utsatta och tror nog i många fall det inte finns någon väg framåt. Det finns det, jag vet. Det gäller att orka fortsätta, att ta jobbiga men nödvändiga beslut. Plus att jag hoppas att de ska känna att de inte är ensamma.
Annika Östberg har pratat på tandläkarkonferens och stora byggföretag, men trivs extra bra i kyrkan. Tron hjälpte henne att klara av många svåra stunder.
– Min berättelse handlar mycket om förlåtelse och tro. Just förlåtelse är inte bara ett kyrkligt koncept, det är mycket bredare än så. Alla har vi ett bagage, oavsett vad vi tror på. För många handlar livet om att klara av att bli av med det där bagaget.