I ett halvår har socionomen Elisabeth Engberg jobbat för att göra den gamla läsestugan till ett trivsamt boende för ensamkommande flyktingungdomar.
Det röda trähuset i centrala Oxelösund har varit öppet för sjömän, trubadurer och restauranggäster det senaste seklet. Nu ska det bli hem åt nio ensamkommande pojkar mellan 14-19 år.
Men vägen hit har kantats av hinder. Handläggningen har dröjt, informationen har varit bristfällig och det tog tid att hitta ett försäkringsbolag som ville teckna försäkring på grund risken för vandalisering.
– Det har varit många sömnlösa nätter, säger Elisabeth Engberg, som ska driva boendet.
Hon är besviken på att boendet behöver stå tomt. Oxelösunds kommun visade tidigt intresse för att placera barn på hemmet, men den processen har visat sig ta tid.
Enligt Katarina Haddon, områdeschef på Vård- och omsorgsförvaltningen, ska kommunen se över vilka som kan flytta in på boendet. Det handlar framför allt om ungdomar som tillhör Oxelösunds kommun, men som har placerats i familjehem på andra platser i landet i brist på lokalt boende. Enligt Haddon blir det bättre för barnen att gå i skolan och att bygga upp sitt liv i den kommun som de tillhör.
– Vi har inte haft möjlighet att tillgodose alla behov i vår kommun, därför har vi köpt familjehemsplatser i landet. Nu kan vi ta hem några av dem istället, säger Katarina Haddon.
Samtidigt har även andra kommuner i landet anmält intresse och enligt planen kan de första ungdomarna flytta in redan denna vecka eller nästa. Då börjar ett nytt kapitel av den resa som även inneburit obehagliga konfrontationer.
– En dag bankade en person på dörren och sa att "vi vill inte ha sådana som dem här". Sedan på kvällen började ett Facebookuppror med personangrepp mot mig.
Inläggen har raderats, men smärtan sitter kvar.
– Det var väntat, men när det väl sätter i gång är det ändå tråkigt. Det finns några få i Oxelösund som står för det här, men samtidigt har många visat sitt stöd, säger Engberg.
Hon har arbetat som socionom i tjugo år, bland annat som chef för socialtjänsten i Trosa och Oxelösund och med barn, unga och ensamkommande.
– Det finns de som säger att man bara gör det här för pengar, men först och främst gör jag det här för dessa ungdomar. Självklart behöver jag kunna försörja mig och betala lön till de anställda, men det är ingen pengako.
– Det här är mitt sätt att bidra i den här fruktansvärda situationen som folk befinner sig i.