Ösig visfest vid vattnet

I år har visfestivalen lagt all fokus på en scen i stället för att som förra året dela upp akterna på två scener. Ett klokt beslut då Elin Landelius och Martina Dahlström som inleder kvällen behöver all uppmärksamhet de kan få av den fortfarande något sömniga publiken. Tjejerna jobbar hårt, men deras akustiska versioner av moderna pop- och rocklåtar som ”Umbrella” och ”Use somebody” når inte riktigt fram till publiken där de flesta tillhör en generation som förmodligen aldrig har hört talas om Rihanna. 
Inte förrän Oxelösundsbandet Rebell kliver upp på scenen med sina tolkningar av Björn Afzelius börjar publiken vakna till. Det här är låtar som passar målgruppen perfekt. Sångaren Lennart Wantzins politiska men avspända mellansnack och anekdoter om Björn Afzelius är en lyckad inramning av musiken.
Efter hits som ”Sång till friheten” och ”En kungens man” stannar han upp och tillägnar nästa låt till Jan Gustavsson, Tommy Kjellberg och Per-Åke Larsson, som jobbar inom missbruksvården i Oxelösund. Med orden: ”Nu är det upp till kamp” stämmer bandet upp i ”Till min kära”.
När det har blivit dags för kvällens stora dragplåster att äntra scenen är publiken ordentligt uppvärmd. Uno Svenningsson, Irma Schultz-Keller och Patrik Isaksson behöver inte kämpa många minuter innan allsången ljuder och en grupp tjejer ställer sig och dansar framme vid scenkanten.
Efter några mindre kända låtar släpper Patrik Isaksson ifrån sig sitt soundtrack ”Du får göra som du vill” och därifrån går det bara uppåt. Ensamma och i olika konstellationer river de tre artisterna av hit efter hit tills man tror att skattkistan är tom. Det är då Uno Svenningsson sätter sig ned med gitarren och spelar ”Under ytan”. Lyckan är total.
Att festivalen lyckats boka tre artister som har varit med så pass länge är en riktig fullträff. Det finns inte rum för några transportsträckor när de ska samsas om scenen och deras många hits ska få rum på låtlistan. Särskilt Uno Svenningsson har en imponerande mängd låtar med hög igenkänningsfaktor.
För att vara en visfestival är Visor vid vattnet en ovanligt ösig tillställning. När mörkret har lagt sig över kanalen viftar armar i luften och området framför scenen är fullt av dansande besökare. Efter extranummer som ”Precis som du” och ”Kom genom eld” verkar publiken och artisterna på scenen ha svårt att slita sig från varandra. Jag lämnar festivalen med känslan av Oxelösund inte kommer att sova en blund i natt.