Det är en speciell stämning i Olle Brennius lägenhet i övre Frösäng. Han har besök av två militärer från Försvaret; oxelösundaren Jesper Tengroth som arbetar som pressekreterare och Daniel Nybling från veterancentrum. Tillsammans har de tre nästan tio utlandstjänstgöringar: Kosovo och Afghanistan – men nu är det Suezkrisen som står i centrum.
Brennius berättar för sina yngre veterankollegor hur det gick till när han i den första svenska FN-bataljonen någonsin blev nedflugen till Egypten. De höjer på ögonbrynen när han berättar hur de körde runt i öknen med enkla lastbilar utan splitterskydd, utan radio och utan någon större beväpning.
– Vi hade bara gjort värnplikten och sedan fick vi fem dagars förberedelse innan avfärd. Det innebar i princip att vi fick öva på att köra lastbil i en sandgrop, berättar han.
Det har gått över 60 år sedan Brennius tog på sig den ljusblåa FN-armbindeln för att vara en del i den fredsbevarande styrka som skulle förhindra att det bröt ut ett krig mellan Israel och Egypten, men minnena har etsat sig fast. Med hjälp av några av de totalt 12 663 svenskar som tjänstgjorde mellan 1956 och 1967 har han dokumenterat insatsen. Skildringar och foton som nu hamnar i Försvarets händer.
– Vi kommer att se till att det här bevaras. Det är viktigt att vi bär med oss historien, säger Jesper Tengroth.
Efteråt erkände han att han hade skjutit mig annars
Alla tre vittnar om att det är svårt att få folk här hemma att förstå hur det är att vara militär i utlandstjänst.
– När vi kom tillbaka sa folk att ”det där var väl inte så farligt”, men folk dog eller blev av med armar och ben, berättar Olle Brennius.
Han minns särskilt en händelse när han körde lastbilen och kom fram till en egyptisk postering. En soldat sprang ut och drog upp ett vapen och siktade mot honom.
– Kompisarna på flaket sprang av, men jag satt ju vid ratten. Man var så utsatt där och kunde inte få fram något vapen. Jag bara skrek ”jag är svensk” på arabiska och då lugnade den egyptiska soldaten sig. Efteråt erkände han att han hade skjutit mig annars. Han trodde att vi var israeler och de var livrädda för dem, berättar Brennius.
Vi försökte stoppa det hela, men kunde inget göra. De var 100–200 stycken
Vid ett annat tillfälle stötte han och en kamrat på en folkmassa som var på väg att lyncha en kvinna.
– Vi försökte stoppa det hela, men kunde inget göra. De var 100–200 stycken.
Under de år FN-insatsen pågick vid Suez dog 90 FN-soldater och tio av dem var svenskar. Någon hjälp att bearbeta händelserna fick de inte av Försvaret.
– Vi tog hand om en katt som vi döpte till Nasser. När vi varit med om något jobbigt kunde vi sätta oss och klappa den en stund, berättar Brennius.
På en av de svartvita bilderna skymtar Nasser som fått en blå FN-armbindel om magen. Det ryktades om att lösa katter dödades i närheten av deras läger. Det skulle vara tydligt att Nasser var med FN.
– Det är ingen hemlighet att det inte fanns något stöd. Det är först på 90–talet man förstått att det behövs, säger Daniel Nybling.
När tiden i FN-tjänst drog sig mot sitt slut för Olle Brennius och avlösningen kom, beslutade han sig för att stanna kvar en period till. Men sedan var det flyg hem till Sverige.
– Det var inget organiserat stöd vid hemkomsten, bara tack och adjö. Jag kunde inte hålla mig lugn utan gick till sjöss efter elva månader och for till Sydamerika. Efter det gick det bättre.
Han gick ut i minfälten för att rädda andra
Brennius återkommer hela tiden till att folk hemma inte riktigt förstått vad FN-soldaterna varit med om och berättar ett exempel om en av hans kamrater.
– Han var en sjukvårdare som inte var speciellt militärisk av sig, men riskerade livet flera gånger för att hjälpa andra. Han gick ut i minfälten för att rädda andra, men när han kom hem blev han inte trodd av sin familj. De trodde inte på oss, säger han.
– Fredarbete är oerhört viktigt idag. Vi räddade människoliv och det kan fler FN-soldater göra. Och även allmänheten genom att protestera mot krig. Det borde ordnas manifestationer för freden.