Alexandra Wettervik, navigationsbefäl, Sandra Leman, rorgängare och Johanna Nilson stridsledningsbefäl ser till att minröjningsfartyget Koster gör det de ska från kommandobryggan.
– Det funkar inte med matchokultur på en sådan här liten yta, säger Ludwig Blomqvist, specialofficer.
Kollegan Johanna Nilsson, stridsledningsofficer, håller med:
– Nej, jag har inte upplevt att det har varit ett problem med matchokultur någon gång sedan jag började.
Johanna och Ludwig har precis lagt till med en ribbåt vid småbåtshamnen i Oxelösund för att släppa av tidningens utsände, som besökt deras minröjningsfartyg. Ludwig ser till att hålla de uppblåsbara pontonerna i tryck mot bryggan med hjälp av motorn.
Han är uppriktigt glad över att få köra in den snabba båten till Östersviken. Oxelösund är hans barndomsstad.
– Vi passerar ganska ofta utanför Oxelösund med minröjningsfartyget men det här är första gången jag får åka in till hamnen. Det känns lite speciellt, säger han.
Tillbaka får Johanna köra. Det är lätt att förstå varför det blir huggsexa om rodret. Det lugna vattnet gnistar i solen och små lätta moln puffar fram över den öppna klarblå himlen. Lungorna fylls med sjöluft när båten planar iväg mellan kobbar och skär.
Det är trångt på fartygen men i matsalen går det att sträcka ut sig något i alla fall.
På minröjaren Koster är det mer instängd luft. 28 personer i besättningen rör sig i gångarna eller sitter tillsammans i små rum. Vill du få in ordet öppen planlösning någonstans för att beskriva fartyget behövs en språklig kofot. Dörrarna ut på däck har trösklar för häcklöpare och i stridledningscentralen sitter befälen i princip axel mot axel och håller koll på skärmarna.
I stridsledningsrummet analyserar Ludwig bilden från en sonar. Det är enkelt förklarat en ficklampa under vatten men som använder ljud istället för ljus. Den fungerar på samma sätt som när du tänder en ficklampa i ett mörkt rum, strålarna träffar ett objekt att reflekteras tillbaka till dina ögon. Men på en sonar skapar de återvändande ljudvågorna en bild på en skärm istället. Det krävs tränade ögon för att förstå alla prickar och streck som ritas upp.
Minröjarnas skrov är tillverkade i polyester kring en kärna av PVC-plast, för att inte drar till sig minor och stå emot detonationer. Fartyget är 47,5 meter långt och 9,6 meter brett och gör 15 knop.
Ubåtsfrågan, den säkerhetspolitiska debatt som ägde rum under 1980- och 1990-talen, hamnar i ett helt annat ljus. Som oinvigd känns det svårt att tolka något överhuvudtaget från bilderna. Att missta ett fiskstim för en ubåt känns högst relevant.
Ludwig ler åt frågan. Att han skulle ta strömming för en ubåt håller han som högst osannolikt.
– Fiskstim byter snabbt form det gör inte ubåtar, säger han.
Däremot är det krångligare med minor. Han visar bilder från en övningsmina de hittat och han spelar upp filmen för att visa. Det är en minimal fläck på skärmen men med något kantigare form än botten i övrigt. Ludwig förstorar upp boxen, men så mycket enklare blir det inte för tidningens utsände.
Emellanåt behöver Ludwig titta ännu närmare. Då skickas en ROV, undervattensdrönare, ner.
– Ibland är det ingen mina utan kanske en sten, men då vet vi i alla fall det, säger han.
En ROV, undervattensdrönare som Ludwig skickar ner när de behöver få närbilder på misstänkta föremål.
Snett bakom Ludwigs plats lyser en skärm med filmat material från en ROV. På botten syns en riktig mina och en fisk simmar framför kameran.
I svenskt vatten finns runt 60-65 tusen kontaktminor som är kvar efter första och andra världskriget. Minan på bilden är en av dem.
Ligger minan extra tokigt till, så att fiskare riskerar att tråla upp den, eller att den riskerar skada någon, så röjer Ludwig den. Då lägger han en sprängladdning med hjälp ROV:en precis bredvid, hämtar hem drönaren och utlöser laddningen. Leta, hitta och förstör.