Vera sitter stilla med händerna i knät. Ibland gnuggar hon dem försiktigt, det gör ont i lederna. Under ett skift blev hon påkörd, föll och tvingades ta emot sig med händerna mot en het plåt. Brännskadorna var omfattande och även om huden har läkt finns det dagar som hon knappt kan böja fingrarna. På hennes ena knä syns skadorna efter en annan olycka på SSAB. För drygt tio år sedan föll en stor och tung skrotbit på Vera, och tur i oturen skadade hon "bara" knät. Hennes kropp berättar om åren på SSAB och kommer för alltid göra det.
– Känns för jävligt att de bara kastar en på soptippen. Jag har ändå klarat av mitt jobb, hur ont jag än har haft i perioder. Sen att det blir såhär, det är ett slag i ansiktet. I stället för en guldklocka fick jag sparken. De skulle själva råka ut för det så de får känna hur det känns, säger Vera.
Hon är arg och fortfarande chockad av beskedet som gavs den 1 juni. Vera var sjukskriven när hon blev kallad till ett möte av ledningen.
– Det var illa med handen och jag kände att det inte fungerade att arbeta med mina fingrar, så jag var sjukskriven. Men då passade de på.
Utan chans att prata med facket eller någon annan tvingades Vera skriva under delgivningen av hennes uppsägning. Med på mötet fanns personal från personalavdelningen som sa till Vera att hon skulle "vända blad nu".
– Lätt för henne att säga, säger Vera om uppmaningen.
Bredvid henne sitter Uffe. De har arbetat tillsammans länge, men är numer före detta kollegor, Uffe arbetar fortfarande kvar på golvet.
– Jag hade ett långt samtal med fackets ordförande Jimmy Gustavsson efter. Han sa att det inte var meningen att facket skulle vara med på mötet men att de däremot hade kunnat finnas i närheten för att stötta, berättar Uffe.
Även Uffe lider av arbetsrelaterade skador och sjukdomar. Innan varslet och uppsägningarna på SSAB var han inte rädd för att de skulle påverka hans plats på företaget, men nu har allt förändrats.
– Jag är rädd att jag åker nästa gång. Då ligger jag illa till. Man ska tydligen vara på jobbet hur sjuk man än är, men det är ju där man har fått sina sjukdomar och skador, säger Uffe och hans kritik mot företaget som han har tjänat i många år är svidande.
– Det finns alltför många dagtidare och tjänstemän som skyddar varandra och fjäskar. De fyller inte någon vettig funktion och det är där det borde städas bort rejält, i stället för att sparka arbetsskadade trotjänare i driften.
Efter Veras uppsägning finns ingen tilltro till facket i Oxelösund kvar. I stället har hon vänt sig till IF Metalls avdelning 22 i Sörmland. Nu är hon en av de 14 personer som kräver skadestånd. Precis som för de andra handlar det om upprättelse och heder, inte pengar, förklarar hon. Mer än upprättelse i framtiden har hon inte hunnit tänka på. Efter en lång tystnad säger Vera: "Ja, vad man ska säga om framtiden?".
– Jag har inte hunnit tänka på det. Jag tar en dag i taget, säger hon sen.
Vera och Uffe vill vara anonyma och heter egentligen något annat.