Mangoträdens frukter hade en svagt rödaktig ton och i den gröna gräsmattan syntes färgklickar av blommor. I mitten av den prunkande trädgården, belägen i en förort till den pakistanska staden Gujarat, syntes ett hus.
Bakom ett fönster satt en man i 20-årsåldern böjd över studentlitteratur från en ingenjörsutbildning. Just i dag tyckte han att det var svårt att koncentrera sig på matteformlerna. Tankarna ville oupphörligt kasta loss och bege sig till Europa.
Dagdrömmarna ledde till en inre kamp. Syed Muhammad Yahya älskade sin familj: de fyra systrarna, mamma och pappa. De hade ett bra liv. Pappa jobbade med stridsflygplan i Qatar och med den inkomsten kunde familjen leva ett pakistanskt medelklassliv.
Men hur såg framtiden ut om han stannade kvar?
Det var dyrt att skaffa sig en avancerad utbildning och kostnaderna tärde på familjen. Dessutom var det högst osäkert om en examen skulle leda till en tryggad framtid. Flera av kusinerna hade läst på universitet men var utan jobb. Den som ville vara säker på att få ett jobb var tvungen att muta sig fram.
Dessutom oroade sig Syed Muhammad Yahya för det politiska våldet i Pakistan.
I början på 1990-talet styrdes Pakistan av PML. Partiets ledare Nawaz Sharif var landets premiärminister. Själv var Syed Muhammad Yahya aktiv medlem i PPP, som leddes av oppositionsledaren Benazir Bhutto.
På senare tid hade demonstrationer urartat till våldsamma sammandrabbningar mellan grupper från partierna.
Nu hade utvecklingen gått så långt att han inte kunde gå ut ensam på kvällarna. Risken för ett politiskt motiverat överfall var för stor.
Drömmen om överflödets Europa blev allt starkare. Till slut bestämde han sig. Det fick bli Tyskland.
– – –
På andra sidan fönstret syntes fasader av trasiga rumänska hus. Syed Muhammad Yahya funderade på hur han skulle göra.
Så här långt hade resan från Pakistan mot Tyskland gått bra. Han hade tagit sig till Istanbul med flyg och i den turkiska huvudstaden hade han hittat människosmugglare som för 1 000 dollar hade hjälpt honom till Rumänien via Bulgarien.
Men vad skulle han göra nu? För motsvarande 100 kronor i månaden hyrde han ett rum hos en gammal kvinna. Det var billigt och bra. Men veckorna blev till månader utan att han kom vidare och en malande hemlängtan gjorde sig påmind.
Dagarna försvann i sysslolöshet och den gamla kvinnan brukade frågade honom hur han kunde lämna sin mamma. Det gjorde inte saken lättare.
Han tänkte tillbaka på avskedet i Gujarat.
Familjen hade börjat gråta när han berättade om Europadrömmarna. Pappa bad honom enträget att tänka om: "Snälla du, stanna kvar. Du kommer att få en bra framtid i Pakistan. Det ordnar sig", hade han sagt.
Ställd inför sonens beslutsamhet hade pappa till slut lagt ner övertalningsförsöken och i stället köpt sonen en flygbiljett och gett honom 1 000 dollar. Och 1992 bar det iväg.
– När jag satt i lägenheten i Bukarest tänkte jag att jag gjort ett stort misstag. Jag tänkte att jag borde ha lyssnat på min pappa, berättar Syed Muhammad Yahya när vi träffar honom på biblioteket i Oxelösund.
Men det var för sent att avbryta resan. Syed Muhammad Yahya ville betala tillbaka de pengar han hade fått av sin pappa. I Tyskland skulle han tjäna pengar – bara han kom dit.
Under resan mot sina drömmars mål skulle pappans ord ringa i hans öron fler gånger. Sysslolösheten i Bukarest gjorde små nålstick i drömmen. Det skulle bli värre innan det blev bättre.
– – –
Vintervindarnatycktes blåsa rätt igenom de tunna kläderna. I den meterhöga snön stod ett 20-tal personer, övergivna och vilsna.
Även om de kom från olika länder, som Pakistan, Bangladesh och Sri Lanka, hade de en del gemensamt. De drömde om Europa och alla hade de betalat människosmugglare för en resa från Rumänien till Ungerns huvudstad Budapest.
Smugglarna hade tagit dem över gränsen utan några större problem men där hade de lämnat gruppen. "Vi behöver ordna en del saker. Vi är tillbaka om en eller två timmar", hade de berättat.
Efter tio timmar hade de fortfarande inte återvänt.
Förtvivlat försökte de övergivna migranterna komma överens om hur de skulle agera. Med låga röster och hackande tänder enades de om en strategi. De måste försöka att hitta hjälp.
– Vi började gå och till slut kom vi till en liten by. Det dröjde inte länge innan polisen kom och skickade tillbaka oss till Rumänien, berättar Syed Muhammad Yahya.
Misslyckandet följdes av nya.
Tillsammans med ett stort antal andra människor tog han sig en gång till Budapest, innan de upptäcktes och skickades tillbaka. En annan gång blev han och de andra migranterna av med alla sina pengar när de stoppades av polis.
Västeuropa tycktes vara ett ointagligt fort och Syed Muhammad Yahya var nära att ge upp.
– – –
Varje misslyckat försök att ta sig till Tyskland kostade Syed Muhammad Yahya runt tusen dollar.
Det som blev människosmugglarna profit grävde stora hål i familjens ekonomi. När pengarna tog slut ringde han till sin pappa, som bönade och bad om att han skulle återvända till Pakistan.
Samtidigt blev Syed Muhammad Yahyas längtan hem allt starkare. Han ville återvända till familjen, det lilla huset och mangoträden.
Men det var inget alternativ. Pappa hjälpte honom med nya pengar. Innan det kunde bli aktuellt att återvända måste han göra rätt för sig. Inte för att pappa krävde det, utan för att han själv ville.
Syed Muhammad Yahya kände att han var tvungen att försöka någon nytt.
På omvägar fick han höra att det gick att ta sig till Tyskland via Ryssland och Ukraina. Resan gick bra och i den ukrainska huvudstaden Kiev fick han kontakt med smugglare som skulle transportera en större grupp människor till Tyskland.
Till slut nådde han fram till sina drömmars land. Men vistelsen där började som en mardröm.
Människosmugglarna använde sig av samma teknik som i Ungern. När de lyckats passera gränsen förklarade smugglarna att de måste ordna en sak. "Men vi är snart tillbaka, var inte oroliga", sa de.
Timmarna gick och ett 40-tal trötta människor fann sig övergivna i ett skogsområde. När hungern började gnaga plockade de bär från olika buskar. Efter ett dygn började de att gå och efter ytterligare ett tiotal timmar kom de fram till en landsväg.
Det dröjde inte länge innan flera polisbilar kom. Förmodligen hade någon sett hur den trasiga gruppen vandrade längs med vägen och larmat myndigheterna.
– – –
Han var i trygghet. Rummen i den tyska asylförläggningen utanför Dresden var varma och varje dag serverades det tre mål mat i matsalen.
När polisen hade plockat upp gruppen som vandrade längs med landsvägen sökte migranterna asyl. Under tiden som de tyska myndigheterna utredde vilka som skulle få stanna och vilka som skulle skickas iväg, fick de bo i förläggningen.
Resan från Pakistan till Tyskland hade tagit tio månader. Under de första veckorna i Tyskland kände Syed Muhammad Yahya glädje över att vara framme. Hoppet om en bättre framtid återvände.
Men när veckorna förvandlades till månader, smög en otålighet över honom och ett tvivel började gro. Han kunde inte skapa sig en framtid genom att sitta sysslolös i ett rum. Han måste jobba och tjäna pengar.
I Frankrike hade familjen en vän som över telefon berättade att han kunde hjälpa Syed Muhammad Yahya att hitta jobb. "Och ja, jag kan hjälpa dig att komma hit. Jag hämtar dig med bil och sedan tar vi småvägar tillbaka", sa han.
När Syed Muhammad Yahya korsade gränsen mellan Tyskland och Frankrike var det sista gången han skulle ta sig över en gräns illegalt. Han skulle aldrig mer utnyttjas av människosmugglare.
Nu började en ny kamp. Mot odrägliga arbetsvillkor.
– – –
På dagarna fylldes restaurangen av arbetare och tjänstemän som åt dagens lunch. Under kvällstimmarna syntes en mer brokig skara: lite högljudda barnfamiljer samsades med kostymklädda män som intog en affärsmiddag.
I köket stod Syed Muhammad Yahya och plockade med disk. Som vanligt var han trött. Han jobbade 10–12 timmar om dagen, sju dagar i veckan. Han hade inget eget boende, utan hyrde in sig i en annan mans lägenhet.
Han levde sitt nya liv i någon slags märklig skuggtillvaro. Han var verklig men ändå inte.
Jobbet var på riktigt. Porslinet värmde hans händer när diskmaskinen plockades ur, han hörde sorlet från gästerna och chefens högljudda order.
Å andra sidan fanns han inte. Han hade inte något arbetstillstånd i Frankrike utan kunde bara jobba svart. Han hade ingen egen lägenhet och arbetsgivarna såg honom inte som en människa, utan enbart som billig arbetskraft.
Arbetsgivaren gav honom 4 000 franc i månaden medan minimilönen för dem med papper var 10 000 franc. Det lilla som blev kvar av lönen när allt var betalt skickade han hem till Pakistan.
Han hade levt så i tre år nu. Det hade gått fyra år sedan han såg sin familj senast.
Telefonsamtalen hem till Pakistan var tårfyllda. Syed Muhammad Yahya längtade hem mer än någonsin. Men han vågade inte lämna Frankrike.
Han saknade tillstånd att vistas i Europa. Han kunde resa hem, men skulle inte ha rätt att återvända. Den lilla inkomst han hade skulle vara förlorad. Och hur skulle han tjäna pengar i Pakistan?
Efter arbetet tog han bussen till lägenheten. Han satte sig i soffan och tittade på tv-nyheterna. De berättade om Italien.
– – –
Enligt nyhetsuppläsaren gav Italien tvååriga uppehållstillstånd till migranter som kunde skaffa sig ett arbete. Efter några perioder med tillfälligt uppehållstillstånd så kunde det förvandlas till ett permanent uppehållstillstånd.
Syed Muhammad Yahya bestämde sig för att ta chansen. För en gångs skull ångrade han sig inte.
Han fick snart jobb på en restaurang, först som diskare och sedan som kock. Och med alla papper i ordning kunde han resa hem till Pakistan.
När han landade på flygplatsen fanns hela familjen på plats, mängder av släktingar och ett stort antal bekanta.
– Det var fantastiskt. Jag fick träffa min familj. Mina systrar hade fått barn som jag aldrig hade sett. Vi grät och kramades, berättar han.
Efter några månader återvände Syed Muhammad Yahya till Italien som en gift man. Han hade träffat sin blivande hustru i Pakistan. Lyckan hade vänt.
– – –
I utkanterna av den vackra staden Carpi fanns det en plastfabrik. Sedan några år tillbaka arbetade Syed Muhammad Yahya treskift här och bodde i en liten lägenhet tillsammans med hustrun och sina barn.
Det var ett bra liv.
I Carpi hade relativt många människor pakistansk bakgrund och familjen hade många vänner från sitt gamla hemland. På helgerna brukade de äta tillsammans och minnas hemtrakterna.
I sju år var tillvaron bekymmerslös men i september 2008 kom det första orosmolnet.
Media över hela världen rapporterade att den amerikanske investmentbanken Lehman Brothers har ansökt om konkurs. Den finansiella kris som världsekonomin befann sig i accelererade och snart pratade analytiker om en finansiell kollaps.
Chockvågorna nådde snart Carpi. Plastfabriken fick problem och vissa månader kunde ledningen inte betala ut någon lön till sina anställda.
I den finansiella kollapsens spår syntes konkurser och arbetslöshet och 2012 var även plastfabrikens saga all.
Syed Muhammad Yahya var utan jobb. När han först hörde om Lehman Brothers hade han aldrig en tanke på att den finansiella kollapsen skulle föra honom till ett Sverige och att han ännu en gång skulle bli utnyttjad av en arbetsgivare.
– – –
Han hade kastats tio år bakåt i tiden. Jobbet på en restaurang i östra Sörmland påminde om tiden när han arbetade som diskare i Frankrike.
Lunchgästerna var de samma och kvällarna såg likadana ut. Den enda skillnaden var att det runt borden pratades svenska i stället för franska.
Dessutom var arbetsvillkoren oskäliga – precis som i Frankrike.
I och för sig hade han ett anställningskontrakt, enligt vilket han skulle jobba 40 timmar i veckan för 18 000 kronor i månaden.
Men kontraktet var inte vatten värt. Syed Muhammad Yahya slet 10–12 timmar om dagen men fick aldrig ut den utlovade lönen. 18 000 kronor kunde i stället bli 14 000 eller 10 000.
De första månaderna tänkte han att ägaren hade problem. Restaurangen var nyöppnad och Syed Muhammad Yahya hade förståelse för att det kunde vara tufft i starten. "Snart ordnar det nog upp sig", sa han till sig själv.
Men i restaurangen pågick andra saker som sakta började få honom att tvivla.
Syed Muhammad Yahya hade alla papper i ordning. Ett permanent uppehållstillstånd i EU-landet Italien gav honom rätt att arbeta i Sverige. Men i restaurangen fanns det en person som fullt ut levde det overkliga liv han levt tidigare.
Den unga mannen hade inga papper utan levde illegalt i Sverige. Han arbetade runt 60 timmar i veckan. För det fick han 2 500 kronor i månaden och en säng i restaurangens källare, berättade han för Syed Muhammad Yahya.
– Ägaren drog sig inte för att utnyttja den unga mannens svåra situation. Jag led med honom, berättar Syed Muhammad Yahya.
När han efter ett halvår krävde att få ut hela sin lön förklarade ägaren att han kunde försvinna och aldrig mer komma tillbaka.
– – –
Syed Muhammad Yahya har tömt sin kaffekopp. Under några timmar har vi pratat om hans resa från Pakistan till Europa. När berättelsen är färdig befinner vi oss åter på biblioteket i Oxelösund.
Det har gått några månader sedan han slutade på restaurangen. Den lön som han anser att restaurangägaren är skyldig honom, har han ännu inte sett röken av.
– Jag har varit i kontakt med facket men det verkar inte som att de kan hjälpa mig. Jag kan inte bevisa att jag har jobbat så mycket som jag har, säger han.
Resan har fört honom genom en mängd europeiska länder och bar med sig både med- och motgångar. Även om vistelsen i Sverige har fört med sig problem, så finns det också mycket i landet som Syed Muhammad Yahya tycker om.
– Skolorna här är bra. Jag hoppas att jag ska kunna skapa ett liv här för min hustru och mina barn. Jag tror att mina barn har en framtid här. De har bra läshuvuden alla tre, säger han.
Syed Muhammad Yahyas resa är kanske slut.