Det blir i värsta fall upp som en sol och ner som något förbrukat av mediehysterin och av hajarna i branschen.
Jag är så gammal att artister lärde sig jobbet genom att harva i folkparkerna. Men ok, tiden är nu den digitala, blixtsnabba. Och Erik Linder verkar ha klarat sig genom talangjakt och meloditävling och bygger upp sitt eget race sedan sex år. Och är så noggrann att han spelade in både ljud och video i går i Oxelösund.
Då verkade han också på strålande humör och sugen att jobba ihop med den rätt stora publik som var där, spela på den, bjuda in den att sjunga med, berättade lite om sig själv och sin karriär och om hur han skriver sina låtar. Men han måste våga gripa publiken, ha något viktigt att berätta, inte bara charma den och skoja med sin tydligen yngre pianist. Men han var generös med beröm till Fredrik Wide, och fattas bara annat, för denne visade sig vara en klippa på att spela ungefär i vilka genrer som helst lika flyhänt och svängigt.
Och Erik Linder har fått gåvor. Rösten satt säkert, även långt upp i höjden. Tidigare har den varit för mycket genom näsan och lite uppskrämd för min smak, men i går i Oxelösund växte både han själv på scenen och rösten fram mot slutklämmen före paus med Stad i ljus.
Där överraskade han med en mäktig men också fylligare röst än tidigare och fick den här sången att stråla på nytt. Tommy Körberg har en arvtagare!
Samtidigt tyckte jag under kvällen att det är dumt det där med smeknamnet balladkung. Texterna kan säkert trösta och ge förhoppningar om kärlekslycka och påminna om barfota barnalycka under solen i grönt gräs. Men det blir torftigt när riktiga poeter som Erik Lindegren redan skrivit på temat Någonstans...
Och hans egna ballader blev inte särskilt minnesvärda. Med Ted Gärdestads repertoar kom han förstås längre, men där saknades det pojkaktigt avspända i rösten, tyckte jag. Bra då att han lånade ett par låtar av Orup och Di Leva.
Men framför allt skulle jag se hur han utvecklade sin publikkontakt med sin humoristiska sida, som i sången om flickan som oväntat åt och drack allt som fanns när pojken bjudit ut henne på restaurang.
Och riktigt bra kan han bli med mer skärpning i Cornelis-låten ni vet ihop med barnkör.
Kanske skyggar han för beröm för Lasse Berghagen-likheter. Men det blev faktiskt riktigt roligt att höra honom som gubben som spottar ut snuset och bjuder upp till dans.
Dessutom kan han redan mycket av konsten att sjunga jazz-standards så att de lever. Inte dåligt med den bredden!