Under de åren har mycket hänt med allt från jätteproduktioner till kortare program på teatern och julkonserter i folkhögskolans aula.
Självförtroendet har också ökat med all rätt, och nu senast får Sound of Music med bred marginal utnämnas till en helt osannolik framgång. Grattis!
I dessa dagar redovisar Nymos för vad som hänt sedan dess. Nytt blod och nya talanger har kommit med i leden, och det har blivit valda delar ur ett femtontal musikaler, de flesta mycket kända men också några ovanliga och så Ghost som inte hunnit till Sverige än.
Fyra kvällar på rad har bokats på Nyköpings Teater, vilket kanske var djärvt? Men i går fredag när jag var där och såg och lyssnade och blev imponerad var det fullt på parkett, så satsningen bör gå hem med två föreställningar kvar, i kväll lördag och så söndag.
En viktig sak är att det blivit ett program för hela familjen. Det är rätt korta nummer som ger omväxling och presenteras mycket påläst men också med finess av Henrik Lundh.
Och så är förstås charmiga Frida Kollberg tillbaka med sina glada barn, med Do-re-mi-scenen och med Joddlarvisan, som just nu inte går att få bort ur mitt huvud, så medryckande var den.
Roligt är det att Frida Kollberg får visa på en annan sida av sin begåvning som sexiga Sally Bowles och hennes cyniska sätt att hantera män i sången Mein Herr ur Cabaret.
Barnen i sin tur har fått ett helt Disney-medley, som de gör med sminkade djuransikten och med farthöjande dans till. Så jätteroligt är det att vi har ett dussin pojkar och flickor som redan får hjälp att ha kul med att sjunga och dansa och stå på scenen.
Nymoskören var inte riktigt att känna igen i går. Lite färre. Lite mindre säker på tonhöjd och insatser. Till det bidrog nog att sången och musiken över lag var ett snäpp för starkt uppmickad så att allt som inte satt stack ut. Men första aktens final lät bra och var snyggt gjord med kläder och rekvisita till ”Do You Hear the People Sing” ur Les Misérables.
Tre bra sångsolister lyfte på olika sätt kvällen med känsla i sin sång: Josefin Odeberg, Martina Dahlström och Hanna Holmberg. Men denna kväll var det Isak Blomster som blev showstopper med sin sång och dans som nattklubbssångaren Tony i numret Dancing Fool ur Copacabana. Så var han också omsvärmad av balettflickor, som verkligen lyfte detta nummer till helt oväntade höjder.
De sex hårda kvinnorna i Cell Block Tango ur Chigaco gjorde ändå det allra mest imponerande tillsammans med One ur A Chorus Line. Märkligt hur icke proffs kan få till sång, dans och skådespeleri med repliker på engelska så jättebra.