Det är Caroline Söderström och Gizem Erdogan, båda skådespelare i Stadsteaterns uppsättning av "Lolita", som leker associationsleken under paus. Att sitta kvar i salongen känns frestande. För det är här det verkligen bränner till.
Vladimir Nabokovs "Lolita" gavs ut första gången 1955. Den har sedan dess filmatiserats flera gånger, satts upp som opera, musikal och balett. 2010 parafraserades delar av berättelsen i Sara Stridsbergs roman "Darling River".
Ändå finns det uppenbarligen något kvar att utforska.
Manus till den scenversion som nu sätts upp av Kulturhuset Stadsteatern skrev av Edward Albee 1981. I regissör Nora Nilssons händer lyfts den till något som är minst lika aktuellt år 2014 som för 30 eller 60 år sedan – ett utforskande av den manliga blicken, med återkommande blinkningar åt populärkulturen och den funktion som Lolita-gestalten fyller där.
Att Caroline Söderström, som spelar Lolita, ägnar större delen av föreställningstiden åt att springa runt i Betty Boop-tröja är ingen slump. Karaktären är intressant. Det är en huvudroll, visst, men vi får egentligen inga svar alls på vem hon är, vad som driver henne och hur hon påverkas av det – på alla viss fruktansvärda – som sker.
Det intressanta är konstruktionen av henne som något i vårt samhälle allmängiltigt, något som hade varit värt att diskutera även om det inte funnits någon Humbert Humbert med i bilden.
Nu gör det det. Johannes Bah Kuhnke spelar rollen med den inlevelse den kräver: polerat till en början, men galenskapen växer i takt med svettfläckarna på skjortan.
Vi ser det i närbild. Scenografin bygger nämligen på att scenen målats helt grön, och på att skådespelarna filmas såväl backstage som mot den gröna backgrunden. Det filmade materialet visas på skärmar parallellt med det som händer på scen.
Lösningen är effektiv, i synnerhet som det är den som får kopplingen till samtiden att framträda som tydligast. Det är på skärmen som Caroline Söderström och Gizem Erdogan håller sin associationslek, och det är här som Lolita sitter och småpratar med ett par livs levande elvaåringar i logen.
Det sistnämnda sker alldeles i slutet av föreställningen. Då ligger patriarkatet – för att göra en optimistisk tolkning – självutplånat på scengolvet.
Stadsteaterns "Lolita" är angelägen, och dessutom förbannat rolig mitt i tragiken. Morten Løvstrøm Olsen, som spelar Clare Quilty, är ett komiskt geni vi förhoppningsvis får se mer av.