Det märks att han har övat, Thomas Petersson. I minst 25 år. Fort pratar han och tar kurvorna till nästa ämne så skarpt att man måste hålla fast sig för att hänga med. Och när han riktigt gasar på åker hans röst upp i någon sorts falsett som är oemotståndligt rolig.
På affischen står han med smokingbyxorna nerhasade, håller en hund i koppel och har famnen full med grejer: en innebandyklubba, en klocka, en ost med stora hål. Plus ett par röda spetstrosor.
Konstigt? Nej, det är bara hans bildmanus för något av det han kommer att prata om. Det blir många olika bollar i luften samtidigt kan jag lova. Men speciellt före paus är han en mästare på att göra utvikning på utvikning och sedan ändå komma tillbaka och knyta ihop det ena temat med det andra.
I dag har han konkurrenter. Men jag har alltid gillat honom mest, Thomas Petersson. Han är i grunden mycket snällare än andra ståuppare. Och så räcker det med att han säger ord som sport eller orka för att dialekten ska höja komiken. Visst kan ha säga r men inte så bra.
Två månader är hans senaste turné. Men nu har han bara några veckor kvar till målskynket.
I lördags hade han praktiskt taget sålt slut i Culturum, vilket minsann inte händer ofta.
Vi som var där fick veta att han kör runt i Sverige fyratusen mil om året och hinner fundera mycket över livet under tiden. Men också se bilförare som leker med döden. Sånt blir ett roligt inslag i hans show.
Svårt att somna har han också och funderar även då över livet. Och kan komma på manus till en fullt tänkbar reklamfilm som går ut över SJ, vars tåg alltid står stilla.
Resultatet av hans funderande har blivit en glädjens livsfilosofi. För allt blir bara sämre av att du är sur när det regnar. Han hånar folk som blir kränkta och störda av småsaker.
Ibland kan han komma farligt nära de där optimistkonsulterna som vi ibland tvingas lyssna till när någon chef på jobbet fått ett ryck. Men Thomas Petersson skojar snart till det allvarliga, ger Kay Pollack en klackspark, berättar om hur hemskt det är när någon annan fiser i hisser och vi får skulden.
Annars är det inget större fel på vare sig Thomas Peterson eller världen. I den ordningen. Om det inte vore för alla käringar och idioter.
Här lever hans könsroller lite farligt med en sådan uppdelning av kvinnor och män. Och jag kan också tycka att han lämnar ut sin sambo lite väl mycket i de situationer, sanna eller ej, som han bygger sina familjeskämt på. Men han härmar en sextonåring perfekt. Och mest lämnar han ut sig själv.
Putin och Påven får några rejäla tjuvnyp, men svenska politiker finns inte. Hela Culturum fylls dock av igenkännande skratt när han avslöjar att även Halmstad dränerat sin kommunala ekonomi på att skrytbygga en jättestor Arena.