Och den här gången var det precis rätt att vi var omgivna dels av en storslagen kaféinredning med speglar och förgyllning. Dels av alla gamla skyltar som säljer ”hafregryn” och ”ståltråd af extra prima kvalitet”. För där har ni spännvidden från den borgerligt korrekta 20-talspublik som hyllade Birger Sjöberg till dennes eget arbete som bodbiträde och alltså långt ifrån vår samhällssteges högsta topp.
Ungdomar i dag har säkert ingen aning om vem Birger Sjöberg var. Han småstadsskildring är långt ifrån den konstlade dramatiken i såpoperor. Men jag vill ändå hoppas att nya generationer ska hitta honom och det finstilta och kanske få tröst i olycklig kärlek och inspiration av hans modernistiska poesi.
Torgny Ehrieder var i går kväll en väl förberedd ledsagare genom detta författarskap, likaså hans medmusiker. Han satte in de olika sångerna i sitt sammanhang. Det idylliska i Lilla Paris och med Frida i vårstädningen mötte en hotad idyll med ett världskrig inpå våra knutar och en frambrytande naturvetenskap med svar på alla universums frågor, så att ateismen riskerade att växa fram.
Sången blev bara bättre efter hand, inlevelsen och tolkningen likaså. Det dramatiska med olika roller och alla tonerna i höjden lyckades han bra med, när tölpen störde friden i cellosolot Träumerei vid utvärdshuset och rådmannen ryter tystnad. Likaså det som vi väl idag kan tycka är vykortsaktig rekvisita med kastanjetter och eldiga ögon under Spaniens månsken, men som jag älskar när dagdrömmaren blir påkommen av Fridas blåa ögon.
Allra allra bäst var Torgny Ehrieder i den långa sången om notförvaltaren, han som är så svärmisk men också så allvarlig i sin lilla men viktiga roll i den tidens rangordnade samhälle.
Stort plus för att han också läste så bra den roliga uppräkningen av allt som behövs enligt romanen ”Kvartetten som sprängdes” till ett smörgåsbord inklusive till sist ”Sellgratäng”. Och för att han nämnde den nyskapande diktsamlingen ”Kriser och kransar”. Dikten Konferensman därur borde vara tvångsläsning för alla.