Kuba. Eller República de Cuba. Då tänker vi på Flickan i Havanna utan pengar men också på vykortens mörka baksidor. Eller Fidel Castro och Kennedy och den stora krisen 1962 under kalla kriget.
Men också på att Barack Obama just nu faktiskt gjort statsbesök på ön som ligger så nära. Äntligen!
Lätt hittar vi filmer med färggranna amerikanska bilar och stiliga unga män med blänkande leenden och ännu tjusigare kvinnor. Alla dansar med blixtsnabba fötter och har ett par extra gångjärn i höfterna. Solen skiner. Salsamusiken dånar fram ur högtalarna och livet är en fest.
Sant? Ja, åtminstone musiken. För i går i Folkhögskolans aula var det full fart av två virvlande slagverkare som drev allt framåt. I en och en halv timme med afrokubansk musik av olika slag med en grupp direkt från Kuba och äkta proffs under ledning av trumpetaren Juan Kemell.
Denne levererade mängder av fina solon och sjöng också läcker stämsång. Men sångaren Yuri Tejada var bäst med publiken, utstrålade att allt var jätteroligt. Och så dansade fötterna på honom. Minsann lyckades han få hela publiken med på handklappning, och sång och salsasteg. Lätt, sa han på spanska, och så rörde vi fötterna fram och bak och höger och vänster plus snurr runt.
Kända sånger som Bésame mucho och Guantanamera kom förstås. Men tuffare och mer äkta än vanligt. Annars gick det att höra mycket hjärta och smärta även på spanska, så vi är nog rätt lika ändå, både kubaner och svenskar och alla andra.