Öppningsscenen sätter på ett självklart sätt premissen för hela föreställningen: Kvinnor gestaltar kvinnor, men även män och vice versa. Kasten är tvära och omöjliga att ifrågasätta. Vi är alla varenda kvinna. Vi är alla Whitney.
"Jag tänker på Whitney" är en av serierna i "Prins Charles känsla", albumet där Liv Strömquist undersöker den romantiska kärleken som kulturell konstruktion. Det är hisnande läsning. En sådan som bjuder på aha-upplevelser på nästan varje sida, sätter nytt ljus på tillvaron och – sist men inte minst – får en att skratta pinsamt högt mitt i kollektivtrafiken.
När serierna nu tagit steget till scenen finns alltihop kvar. Och det är till synes enkla, men geniala grepp som används. "August Strindberg!", hojtar en av skådespelarna. Unisont gapskratt. Hur går det till? Ingen vet. Samma sak när Ana Gil De Melo Nascimento, som Glenn Hysén, bjuder alla sina exfruar på kaffe.
Det borde vara världens äldsta skämt. Men det är det inte.
Somligt är förstås mer intrikat, och klangbotten alltid mörk. Som i scenen om Whitney Houston, där grundfrågan är "Hur kan man vara kär i en ful crackpundare som slår en och säger att man ser tjock ut i 'Bodyguard'?". Ett slags svar får vi, och det är just en sådan där aha-upplevelse som får det att gå små stötar av insikt genom kroppen.
Britney Spears, Håkan Juholt och Jean-Paul Sartre är bara några av alla dem som får sina förhållanden dekonstruerade på Elverkets scen. Snabbt, snabbt går det, för föreställningen är bara en timme och tio minuter lång. Men det räcker. Glädjetårskvoten fylls den första kvarten.
"Människor i vår tid är liksom dömda att tänka på romantisk kärlek. (...) Samtidigt pågår patriarkatet runt omkring oss hela tiden, som nån slags miljöförstöring." Så sammanfattar Liv Strömquist själv tanken som ligger till grund för pjäsen, och konsekvenserna av den är långtgående.
Bilden av den hjärtekrossade, som ligger på golvet och väntar på att polisen ska komma och rita runt kroppen med krita, är stark. Den av Whitney Houston också.
Det är utsålt till mitten av april. Men får du chansen att gå, så ta den. Slutbudskapet är nämligen: Den som finns i någons tankar, den är inte förlorad.