Allt är lite på gränsen. På gränsen till färdigt scenbygge, på gränsen till att alla nummer sitter och på gränsen till en färdig revy.
Hissen på scenen i Tomtaklintskolans aula, till dialogen med den svenske pessimisten och optimisten, är ännu ett träskal. I huckle och grälla klänningar övas i stället sångnumret med tre små gummor in; på klassiskt revymanér står männen på scen i kvinnokläder, klagandes över att inte ha träffat någon man.
Några rader glöms, några danssteg går snett. Men det mesta sitter och allt är på gränsen till klart.
– Det ska vara mycket glitter och glamour. Inte så mycket under bältet, men det finns ändå några under bältet-sketcher kvar, lovar Christer Wigström, regissör och som även står på scen.
Med en vecka kvar till urpremiären är det bråda dagar för ensemblen. Scenkläder ska sys klart, ljud och ljus ska riggas, teknikrepetitionerna med mickar och alla scenkläder ska genomföras. Alla nummer måste sitta.
SN får se ett av revyns huvudnummer, om ett kommunalråd med en dröm. "Rösta med oss, men ett liv i Sörmland är off", sjungs bland annat. Temat i år, på gränsen, tar oss tillbaka till den stora folkomröstningen om Trosas eventuella länsbyte. Ett visst kommunalråd med ambitioner om att tillhöra Stockholm får en släng av sleven.
– Ja, vi driver med politikerna i år. Trosas politiker är inte direkt unga, så bland annat raggar vi politiker på dagis, säger Christer Wigström, som själv spelar det nämnda kommunalrådet.
Förra året lanserades revyn som mer eller mindre rikstäckande, något som ändrats i år. Fortfarande finns årets stora händelser i ett musikalsvep: hästköttskandalen, ekonomiska krisläget i USA och strykjärnsskandalen på internatet Lundsberg gås igenom. Men det viktigaste i år, menar Christer Wigström, är att Trosarevyn sökt sig tillbaka till det lokala med fler lokala nummer än i förra årets Appat-revy.
– Bland annat har vi ett nummer om skarvarna på Snöholmen, där tre skarvar kommer in på scen. Men vi berättar ingående om vad som händer, så kommer man från Gnesta eller Nyköping ska man kunna hänga med.
Sedan i mitten av september har revygänget, nästintill intakt från 2009 och förra året, repeterat. Varje helg, många kvällar. De intygar att det här är bland det roligaste som finns. Belöningen för arbetet kommer på urpremiärens kväll.
– Att se folk ha roligt och skratta, det är den stora behållningen, intygar både Christer Wigström, Ninni Olofsdotter och Ella Smedberg.
30 nummer i två akter med 100 klädbyten väntar. Några finjusteringar i sista stund är att räkna med, men till premiären den 11 januari ska det sitta.
Och de berömda premiärnerverna? Ännu intakta.
– De är lugna än så länge. Men fråga mig på söndag (i morgon). Efter teknikrepet svettas jag alltid, då ser jag vad som behöver justeras.
Men Ninni Olofsdotter medger att en del nerver spökar så här veckan innan ridån går upp.
– Att stå på scenen är det allra roligaste. Men nerverna, det släpper inte riktigt förrän på premiären.