Länge försökte Pia-Karin Helsing medvetet att inte göra en föreställning om uppbrottet från Jehovas Vittnen. Men till sist kom hon till en punkt där hon kände att hon bara måste få berätta sin historia.
— Eftersom min familj och hela min släkt är kvar i rörelsen är det här ett väldigt känsligt ämne. Jag vill ju inte göra något som kan såra dem. Men till sist insåg att jag inte kom vidare om jag inte bearbetade det som hänt, berättar Pia-Karin.
Hon ser själv föreställningen "Med små små steg" som en möjlighet att försonas med sitt förflutna och med sitt svåra livsval. Det är också så hon hoppas att publiken ska uppfatta föreställningen.
— Jag vill förmedla att det är okej att livet är jobbigt ibland. Vi är inte ensamma med att krisa; alla har sina svåra saker att brottas med. Även om just den här historien handlar om mig och Jehovas Vittnen, tror jag att många kan spegla sig själva och sitt liv i den här berättelsen. Om jag kan ge någon annan en knuff i rätt riktning så att de kanske vågar byta jobb eller flytta, så känns det som om föreställningen gjort nytta.
Själv vet Pia-Karin Helsing hur mycket ångest det kan ligga bakom ett viktigt vägval. Hon krisade rejält för tio år sedan när hon insåg hur viktig musiken var för henne.
— Mina föräldrar är duktiga musiker och vi har turnerat ihop och spelat in en skiva, men min längtan efter musiken gav mig enorma samvetskval. Jag visste att jag som vittne borde vara nöjd med att knacka dörr och tjäna Gud, men kände att musiken betydde mycket mer för mig.
Efter tio års uppehåll började Pia-Karin Helsing som 24-åring ta cellolektioner igen, något som hon själv ser det som det första trevande steget mott ett nytt liv.
— Det kan vara jätteläskigt att tänka sig att man måste ta ett jättekliv på en gång. Det känns för stort, men man kanske vågar ta ett litet steg, Och sen ett till, och ett till, säger Pia-Karin och förklarar därmed titeln på den föreställning där hon och cellon är alldeles ensamma på scen. Hon har själv skrivit manus och valt musiken och säger att hon utgått helt från sitt hjärta.
— Jag berättar historien ganska sakligt, och själva känslorna får mer komma till uttryck genom musiken. Det är bland annat några svulstiga operaarior och en sång av Cole Porter. Jag har valt väldigt varm musik och allt landar till sist i "What a wonderful world".
Det måste vara svårt att lämna ut sitt privata jag på scen på det här sättet?
— Ja, det är det verkligen. Men för mig är det också en möjlighet till försoning. Jag frilansar som sångerska och cellist och när jag i vanliga fall går av scenen känner jag mig nästan hög av adrenalinduschen. Men när jag spelat "Med små små steg" känner jag mig snarare lugn och lättad.
Om du kunde resa tillbaka i tiden och ge ett gott råd till den där 24-åringen som brottades med sitt svåra livsval, vad skulle du säga då?
— Jag skulle säga att det är okej och att det blir bra till sist. Mitt nya livsmotto är "Allt är som det ska vara". Även om något känns oerhört krisigt i stunden så kommer man i backspegeln att kunna se att det var bra och naturligt att man kände så just då.