Johanna hade tvååriga dottern Cornelia och ammade nyfödda Clara då hon kände en knöl i sitt högra bröst.
– Jag tänkte att det var en fettknöl som skulle tas bort. Jag tänkte aldrig att det var cancer.
Johanna undersöktes på mammografienheten i Eskilstuna. Ett par veckor senare – den 18 mars 2008 – förändrades hennes liv på ett brutalt sätt. En kirurg berättade att hon hade bröstcancer.
– Det var som på film. Jag bröt ihop totalt. Allting bara vändes upp och ner.
Från sjukhuset ringde hon sina föräldrar och berättade. När hon kom hem berättade hon för Cornelia.
– Jag sa att min tutte var sjuk, att den skulle tas bort.
Kirurgen opererade bort hela högra bröstet och ett tjugotal lymfkörtlar i armhålan. Sex av dem var angripna.
I förebyggande syfte behandlades Johanna med cellgifter, strålning och herceptin. En bieffekt av cellgifterna var illamående och kräkningar.
– Efter den andra behandlingen började jag tappa håret. Jag såg hur hårfästet flyttades uppåt.
Sent en måndagskväll rakade vännen Maria av Johannas hår.
Sjukdomen var påfrestande för Johanna – både fysiskt och psykiskt.
– Jag kände en enorm besvikelse på livet, lurad på konfekten liksom. Jag som hade så mycket inom mig att ge, så mycket glädje, optimism och kärlek...
Relationen till barnens pappa påverkades. I mars i år gick de skilda vägar.
Ungefär samtidigt fick Johanna glädjande besked.
– Jag blev inte friskförklarad, men fick höra att jag var botad, att jag inte hade cancer längre. Jag var så lycklig! Jag började tänka på jobb, på att komma igång och träna. Jag kände att livet kunde börja om.
I somras opererades Johannas friska bröst bort på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Samtidigt byggde kirurgen upp två nya bröst av vävnad från hennes buk.
– Jag fick platt och fin mage på köpet, säger Johanna och ler.
Men sedan tog livet en ny vändning. Igen.
Vid ett återbesök i Eskilstuna fick Johanna ett mardrömsbesked. Läkaren i Uppsala hade upptäckt cancer både i en muskel och i lymfkörtlar.
– Jag blev knäckt. Jag blev förbannad. Jag kände mig lurad. Jag hade inte anat någonting när jag ensam åkte till Eskilstuna. Dessutom hade jag ju lovat mina barn att jag skulle bli frisk...
Johanna undersöktes med datortomografi. Bilderna visade att cancern spridit sig. Metastaser hade bildats i lever och i bröstbenet.
– Nu vet jag att cancern alltid kommer att finnas kvar i min kropp. Men mediciner ska hålla eländet tillbaka.
Känslan av att livet kan ta slut när som helst är ständigt närvarande.
– Jag vet inte om jag har två år till att leva eller 50...
Trots ångest och trötthet känner Johanna glädje. Hon är förälskad. I augusti träffade Johanna Kalle via en dejtingsajt. Nu bor de tillsammans i en lägenhet i Nyköping.
– Jag har funnit min pusselbit, min själsfrände, mannen i mitt liv. Vi drömmer om gemensamma barn, men eftersom jag behandlas med cytostatika bör jag inte bli gravid.
Nu lever Johanna en dag i taget. Hon väntar inte med saker hon vill göra, hon spenderar pengar i stället för att spara.
– Jag litar inte på framtiden. Men jag litar på det jag har i dag och på det jag är i dag.
Johanna vill berätta om sitt liv med obotlig cancer. I dag börjar hon blogga på www.sn.se.
Malén Eneberg