En alldeles oextrem outsider

Vi möts i Ivar Los park i Stockholm. Passande. Arbetargrabben som oinbjuden kämpade sig in i den lärda världens innersta krets och blev respekterad författare. Ivar Lo Johansson är dessutom Staffan Hellstrands favoritförfattare.
– Han är en av mina stora idoler. Han tog sig ur sin predestinerade bana och lyckades med att vara intellektuell och samtidigt antiintellektuell.

Många somrar och vintrar, en hoper hits och ett 20-tal skivor som soloartist och med tidigare banden Dimmornas bro och SH! har passerat sedan Staffan Hellstrand för drygt 30 år sedan spelade med en kompis på gator och ålderdomshem.
– Jag har alltid varit omgiven av musik. Det är egentligen ingenting som har förändrats mer än att jag nu kan leva på musiken, säger han med sin saktmodigt lugna röst.

I parken blåser det friskt från vattnet och norrsidan av stan, men ingen vind tar sig igenom hans mörka solglasögon, Det ser ut som att han själv befann sig i en bubbla orörd av yttre krafter. Lugn i stormen. Lite som den där tv-reklamen för öl där en man sippar på öl i en lugn bubbla medan världen skälver och rasar utanför.
Staffan Hellstrand har nu hamnat över de 50, men det har skrivits att det vilar något svävande pubertalt över honom, inte minst hans röst.
– Det känns okej att åldras. Det är inte mycket att göra åt. Dessutom känner jag mig inte alls så gammal som jag är, säger han.

I sommar väntar ett 30-tal spelningar och han har nyligen släppt samlingsplattan Lilla fågel blå. Dessutom har han en hel skivback full av samarbetesprojekt på gång med andra artister.
Du verkar vara lugnet själv, men har varit väldigt produktiv genom din karriär. Är du egentligen rastlös där under ytan?
– Nej. Musik känns inte särskilt svårt för mig. Det bara kommer. Så jag är egentligen rätt lat. Men jag har den där förmågan att koppla på någon form av fokus när det krävs.
Han är inte den typen av person som sitter och grubblar över tidigare val i livet.
– Jag ser inte livet på det sättet. Jag är nu- och framtidsorienterad. Jag lyssnar heller aldrig på mina gamla skivor.

Hans fallenhet för att bara vara kommer också fram när han får frågan om vad han gillar och inte gillar med sig själv.
– Jag brukar inte bedöma mig själv. Jag lever helt enkelt.
Ett drag som genomsyrat hans bana är ett starkt ifrågasättande av auktoriteter och en sympati för människan i samhällets periferi, de som uppfattas som trasiga och svaga. De hemsöker ofta hans låtar, som i En fanfar, En ny Ida Lupino och Stella Luna.
– Jag tycker att det är intressant med sådana människor. Folk som har gjort egna val, som utmanar de gängse normerna, vare sig de gör det medvetet eller omedvetet.
Är det något du kan känna igen dig i?
– Jag kan känna mig som en outsider i min värld. Jag gör visserligen ingen extrem musik, klär mig inte extremt eller har extrema åsikter. Men jag har heller aldrig känt mig del av någon rörelse. Det är väl det som skapar en slags känsla av utanförskap.
Vare sig man tycker om Staffan Hellstrands musik eller inte så har han gått sin egen väg, och har ett omisskännligt musikaliskt uttryck.
Vad hade du gjort i dag om det inte varit för musiken tror du?
– Samma som du förmodligen. Jag gick journalisthögskolan som ung.
Och ett steg i riktning mot ungdomstidens journaliststrävan tar han när han under sommaren ska skriva krönikor till SN.
– Det känns roligt. Jag gillar att skriva. Men jag vet inte vad jag ska skriva om än.
När ska du flytta tillbaka till Nyköping?
– Aldrig tror jag. Jag gillar storstadspulsen för mycket.

Fotnot: Staffan Hellstrand spelar  på Mångfald, Demokrati och Skrammel i Nyköping den 8 augusti.