Det var varmt och soligt den där dagen för fyra år sen, dagen Magnus Leivik minns som den gladaste i sitt liv. Det var då bröllopet mellan honom och frun Kristina som tog plats här i Tystberga kyrka.
– Det gick väldigt snabbt, vi träffades på internet 2009, sex månader senare hade vi köpt hus och flyttat in. Så gifte vi oss och så kom vår dotter kort därpå, berättar Leivik och ler vid minnet.
Parets gemensamma dotter döptes också här för ett år sen. Så det är inte svårt att klura ut varför Magnus Leivik valt att träffas på kullen där Tystberga kyrka ligger som en sval oas med de sörmländska åkrarnas gulbrända sådd runt omkring. Precis som de andra politikerna i SN:s porträttserie har Leivik fått välja en mötesplats med personlig anknytning.
– Bröllopet och dopet har gjort att den här platsen betyder mycket för mig. Och så är det fantastiskt vacker här. Men det händer att jag går i kyrkan ibland, jag tycker att man får ett lugn som jag ibland behöver.
Magnus Leivik växte upp på landsbygden utanför Allingsås på en liten gård med höns, hästar och får. Pappan var verksam i kommunfullmäktige i Allingsås och senare som riksdagsledamot, också för Moderaterna. I efterhand tror Magnus Leivik att det var pappas engagemang som fick in honom på den politiska banan.
– Fast vi har nog aldrig haft samma åsikt om något. På senare år har jag undrat om det varit ett pedagogiskt trick från pappas sida för att trigga igång mig, säger han och skrattar.
Efter gymnasiet gjorde Magnus Leivik lumpen vilket också blev första kontakten med Sörmland. Tiden i det militära avverkades med blandade känslor.
– Jag tyckte Sörmland var jättevackert om man tittade framåt från stridsvagnen, tittade man bakåt såg man bara två hemska spår man lämnade efter sig. Jag har en väldigt ambivalent inställning till försvaret och värnplikten. Man lärde sig kriga för ett fredsuppdrag, samtidigt funderar man på vad de lärde oss göra.
1991 bildades Vitt ariskt motstånd som av stiftelsen Expo beskrivs som ett nazistiskt, våldsamt nätverk. En demonstration de höll i Allingsås fick Magnus Leivik att inleda ett arbete mot nazism. Han deltog i ett tvärpolitiskt projekt mellan ungdomsförbunden från höger till vänster. 1993 lades nätverket ned, men Leivik har fortsatt intressera sig för likabehandling och mänskliga rättigheter.
– Ibland är det lite gran av slumpen som styr en, men jag var på svenska ambassaden för FN-organisationerna i Rom och kom i kontakt med FN:s livsmedelsbistånd. Jag var bland annat i Kenya och Etiopien och när jag sett vilken betydelse biståndet har för nästan en miljard människor slog det mig att det här är något jag vill ägna mig åt. Jag ville specialisera mig på de här frågorna för att försöka förstå hur världen är uppbyggd och hur man kan förbättra den.
Leivik specialiserade sig i ämnet genom att läsa mänskliga rättigheter i Göteborg och folkrätt i Stockholm. Sedan har han suttit i styrelsen för bland annat Amnesty och Läkare utan gränser.
För Leivik som är oppositionslandstingsråd är lika behandlig i sjukvården en viktig fråga. Dottern till en av hans bästa väninnor insjuknade i aneroxi, men fick inte den hjälp hon behövde. Händelsen gjorde intryck på Leivik som vill se en effektivare sjukvård.
– Jag tycker generellt det tar för lång tid att få rätt vård. Om man söker vård för psykiska sjukdomar är det ännu värre. I teorin är det enkelt, man går till vårdcentralen och får hjälp. Men det är komplicerat i praktiken, man skickas runt och det tar tid. Politiskt drömmer jag om att det ska vara så enkelt att komma rätt i sjukvården att ingen undviker att söka vård.
Allas rätt till vård är en fråga Leivik drivit i lanstinget och har bland annat vara med att få igenom Sörmland som första län i landet där papperslösa har rätt till samma sjukvård som alla andra.
– Jag känner mig stolt över att flera år ha slagits för papperslösas rätt till vård. Jag tror inte att det finns något annat lansting än som erbjuder samma vård till papperslösa. Genève-konventionen säger att även i väpnad strid är man skyldig att erbjuda vård till andra sidan så fort de lagt ned vapnen. Hur kan en regel som gäller väpnad strid inte gälla hemma i fredliga Sörmland?
I valet generellt tycker Magnus Leivik den viktigaste frågan är den som fick honom på den politiska banan - att behålla den svenska öppenheten.
– Då, 1991-93 hete de Vitt ariskt motstånd. Idag kanske de heter något annat. Men vi måste stå upp för den svenska öppenheten. Här sägs saker som sagts förr i historien, och det börjar vi acceptera allt mer. Vi vänjs vid vissa budskap och reagerar inte när de blir större och mörkare. Att jobba mot det här är viktigare än om Löfven eller Reinfeldt blir stadsminister.
Bredvid arbetet som politiker har den mesta fritiden gått till föreningsarbete i bland annat Sacos studentråd och LSU Sveriges ungdomsorganisationer.
– För mig har det varit viktigt att jobba med något jag tror på. I föreningslivet får man ofta kompromissa. Kompromisser och breda överenskommelser är både bra och viktiga för att åstadkomma förändring, det gäller i politiken också.
Levik beskriver föreningsmänniskan i honom som någon som vill åstadkomma en massa saker - vilket också är den egenskap han uppskattar mest hos sig själv. Resten av fritiden går till familjen. Dottern på 1,5 år tar mycket tid, men som Magnus Leivik uttrycker det; "bra tid". Men seglar gör han gärna med familjen i den sörmländska skärgården. Och en del TV-serier hinns också med.
– Det är ju väldigt smidigt med on demand tjänsterna. Jag har nyligen sett House of cards, kanske inte helt otippat.
I framtiden drömmer Leivik om att resa, och kanske flytta tillbaka till Rom där han bodde under en period. Kanske lära sig Italienska. Men idag är första dagen tillbaka på jobbet efter semestern.
– Jag får se om jag kommer ihåg var mitt kontor ligger, skrattar Leivik.