Det är Björnlunda hembygdsgård vi pratar om – den gamla gård i Sörmlandsgrönskan som nu ser ut att kunna etablera sig som spelplats, och som dessutom är helt övervuxen av gamla ekar. Den här kvällen strilar solen igenom deras lövverk och skapar ett lite dåsigt, gyllene ljus.
Här är fullsatt till sista filtplats. Hon är populär, Sofia Karlsson, och att Björnlunda ligger flera mil från det mesta är uppenbarligen inget hinder. Snarare tvärtom. Kanske är det så att visgenren gör sig extra bra en bit från allfarvägen, på platser där fågelsången är en del av ackompanjemanget?
Här är det annars ett band bestående av Lisa Eriksson, Gustaf Ljunggren, Dan Berglund och Per Lindvall som ackompanjerar. Det gör de med den äran. Första låten, ”Vi driver”, är en nyskriven låt av Sofia Karlsson som i ärlighetens namn är ganska platt. Därefter blir det liv i luckan, för då river Dan Berglund av ett bassolo som får fåglarna att tystna i förvåning. Basslingan övergår i att Sofia Karlsson sjunger orden ”Nu blåser havets friska vind”, och resten är musikalisk historia.
Två saker gör detta till ett stort ögonblick.
Ett: Kontrabas är ett jättehäftigt instrument. Alltid. Dan Berglund är dessutom väldigt bra på att traktera den.
Två: ”Till havs” är en jättehäftig låt. Alltid. Det är dessutom häftigt att våga ta sig an den, och att faktiskt ro tolkningen i land (ordvits avsedd).
Resten av spelningen är som väntat ett hopkok av några egna låtar, några rena covers och ganska mycket tolkningar och översättningar. Mikael Wiehes ”Flickan och kråkan” finns med, Staffan Hellstrands ”Fanfar” också. Båda får kraftiga applåder.
Husguden Dan Andersson är givetvis överrepresenterad, också mot slutet av kvällen när det är publikens önskningar som styr. Det är han som gjort Sofia Karlsson känd. Tolkningsskivan ”Svarta ballader” från 2005 belönades med en grammis, såldes i 60 000 exemplar och har förmodligen något att göra också med liveframgångarna – att flera hundra personer kört långt för att ha picknick under ekarna i Björnlunda, till exempel.
Den här spelningen är också som bäst när den befinner sig i Dan Andersson-universum. Det fullkomligt bottenlösa vemodet i ”Spelmannen” är svårt att värja sig emot, och skapar en spännande kontrast mot det gyllene kvällsljuset och Sofia Karlssons rena, klara sopranstämma.
En vals där bandet något oväntat ger sig ut på strövtåg genom publiken skapar också kontraster, liksom det faktum att allt faktiskt inte är särskilt väl inrepeterat och att stunderna då instrumenten måste stämmas därför kan bli tämligen långa. I övrigt är det här faktiskt lite för rent, klart och duktigt för att jag ska bli berörd, men det där är ju som alltid en fråga om tycke och smak.
Vi lär höra mer om Sofia Karlsson. Och om Björnlunda hembygdsgård.