Vad är egentligen bra musik? För mig är det sådana stycken jag vill höra igen och kan upptäcka något nytt i eller något livsviktigt, stycken där det finns raffinemang och finesser men också passioner på liv och död. Något måste gripa tag, fastna i huvudet direkt eller pocka på förnyat lyssnande.
Jag började med Ödessymfonin och Tavlor på en utställning och Bolero med Celebidache på TV. Sen kom Mozart före Haydn tyvärr och så dramatiken i Verdis operor. Sent i livet kom Hugo Wolfs raffinerade sånger och massor av kammarmusik.
Men jag rensar huvudet med elgitarrblues, drömmer om att en gång dansa tango till Piazzolla, gråter med klezmer, förfördes av Donald Fagen och Steely Dan, beundrar Povel Ramel och kan frossa i storband och Frank Sinatra. Allt detta kort sagt och inte som skryt med min bredd.
Bara så ni vet varför jag privat kan gilla när sångare och musiker och kompositörer går över gränser och är nyskapande.
Men hur djärv ska en kammarmusikförening vara? Och hur mycket bör Scenkonst Sörmlands numera två producenter och unga sådana få påverka? Jag har inget patentsvar men utgår från att utvärderingar kommer. Minns bara att Beethoven och Debussy, Stravinsky och Bartok en gång chockade. Liksom Picasso.
Temat för de fyra gångna konserterna på Stjärnholm var just begreppet Nyskapande.
Främst var det Xenia Kriisin med band som var det nya. Hennes sånger brukar kallas indiepop med rötter i jazzen, av vilket jag inte blev mycket klokare. Men att bara lyssna var spännande, att åka med i de långa stegringarna med hård puls från bastrumma och pukor, känna botten från bastonerna vibrera i trägolvet, höra hur hammondorgeln på ett nästan extatiskt sätt bar upp hennes sångröst, hjälpte den att flyga fri och ordlös långt upp i höjden, ibland stegrad till ett skrik. Moll och svart kunde det vara som hos Bruckner men med förlösning först i slutet som en psalm. Gospel med elgitarr men också lite country, en lång fermat på ett septimackord som hos Bach. Samtidigt svårt att höra texter på engelska, svårt att veta hennes budskap men lätt att gripas av hennes hudlösa nerver och gester och glädjen över hennes nyfödda barn.
Lördagen slutade med Kreutzersonaten av Beethoven, ett verk som också var djärvt och krävande på sin tid och fick ett ännu mer demoniskt rykte via Tolstojs roman. Maria Rostosky och Christian Svarfvar fick verkligen fram det lidelsefulla i denna musik, överdrev inte det demoniska och hade elegansen för mellansatsen.
Etienne Glaser förhöjde min upplevelse med citaten ur romanen men borde ha begränsat sitt rena föreläsande.
Eftermiddagen med Pär Lindqvist på altfiol och tre vänner på flöjt, fiol och cello var helt klassisk och en mycket bra ”vanlig” konsert. Jenny Samuelsson ledde med verklig elegans i Mozarts flöjtkvartett. Och Dohnanyis serenad blev en stor upplevelse som alltid när tre bergsäkra stråkar spelar så levande som i lördags.