Sång och spelglädje i årets gästabud

Det är hedervärt att man har lyckats göra Nyköpings gästabud till en folkfest och något av stadens signum. Liksom föregående år är det Rino och Kerstin Brezina och Lasse Gustavsson som står för manus och regi i Nyköpings gästabud anno 2012.
Tempo och spelglädje är på topp under lördagens premiär. Skådespelare och statister verkar ha längtat efter att få visa upp resultatet av flera månaders hårt arbete inför publik. Premiärnerverna lyser med sin frånvaro, repliker och rörelser sitter som de ska, något som är extra imponerande i en jätteproduktion som gästabudet. Ett femtontal professionella skådespelare samsas på scenen med ett 60-tal statister, hästar, eldslukare och en handfull musiker.
Musiken tar stor plats i årets föreställning, som inte kan kallas något annat än en musikal. Med starka sångare som Anna-Maria Hallgarn, Jenna Åhren och Alexander Lycke är det ett lyckat grepp. Tyvärr är inte alla i ensemblen lika duktiga sångare.
Kanske är det dags att inse att föreställningen har blivit en musikal och lägga större vikt vid sångkunskaper inför nästa års casting. Stundtals blir också sångtexterna onödigt banala. Kanhända är tanken att låta budskap och berättelse gå före finess.
I första akten får vi bevittna det omtalade gästabudet där bröderna Birger, Erik och Valdemar ska försonas efter år av stridigheter. Erik har låtit sig övertalas av sin naive lillebror att Birgers avsikter med att bjuda in till gästabud är rakt igenom goda. Men Eriks misstankar visar sig stämma, natten efter gästabudet fängslas Erik och Valdemar av Birgers hustru Märta. Återstoden av sina liv tillbringar de två bröderna i fängelsehålan på Nyköpings hus.
Nyköpings gästabud är en familjeföreställning och viljan att tillfredsställa den yngre publiken blir tydlig i och med första aktens snubbelkomik och skämt som rör sig i trakten kring bältet.
Men det är när man låter allvaret och dramatiken ta plats som årets föreställning blir som allra starkast. Drottning Märtas kval när hon har kastat Birgers yngre bröder i fängelsehålan är plågsamma att bevittna. När Håtunaleken iscensätts genom tillbakablickar blir förståelsen för hennes handlande ännu starkare. Märta kan inte glömma den förnedring som hon och Birger utsattes för av Birgers yngre bröder när de släpades nakna bakom hästar från Uppsala till Nyköping. Hämnden är oundviklig.
I Teater Sörmlands version av gästabudet är Märta en komplex person och en långt mer intressant karaktär än någon av bröderna Magnusson. Med Anna-Maria Hallgarn i rollen är Märta den som hela uppsättningen vilar på. Känslan av buskis, som alltför ofta smyger sig in i föreställningen, försvinner så fort Hallgarn kliver in på scenen.
Även Fredrik Sundberg som Eriks närmaste man Porse och Jerk Ohlson Westin i rollen som Valdemar gör starka insatser. Ohlson Westin lyckas med konststycket att spela korkad och naiv utan att göra fars av det.
Visst är det storslagna gästabudet en folkfest och om upphovspersonerna nöjer sig med det kan de luta sig tillbaka i och med årets föreställning. Men om de har högre ambitioner bör de slipa bort en del tramsighet och komplettera ensemblen med ytterligare några duktiga sångare inför nästa år.