Lilla Grön är två år gammal. Redan i år har hon överraskat med att lägga ägg – ur vilka två kullar ödlebebisar kravlat sig ut.
– Det har varit otroligt spännande att följa det hela, nästan som att gå i väntans tider själv! Jag och sambon satt i flera timmar och stirrade in i äggkläckningsmaskinen, innan det äntligen var dags för de små att kämpa sig ut, berättar ödlornas ägare, Marina Mansikka-Aho.
Pappa till de små är Stor-Tjabo. Han är en kinesisk vattenagam, precis som Lilla Grön, och är en flitig kavaljer:
– Ja, han "vill" mest hela tiden! Och har man tur, blir det bebisar. Eller juveniler, som det heter, berättar Marina.
De små, varav några bara är tre veckor gamla, har fått ett eget rum i terrariet. Säkrast så, i alla fall en tid framåt.
– Annars finns risken att deras pappa förväxlar dem med mat. Man vet aldrig!
Nykomlingen i terrariet, Tvätt-Björn, är en treårig australiensisk vattenagam. Han är vackert mönstrad i vitt och svart. Förhoppningen är att även han ska få en "fruga" så småningom.
– Han bryr sig inte ett dugg om Lilla Grön. Det märks tydligt att han känner att hon är av annan art än han själv.
Hur väcktes ditt intresse för ödlor?
– Jag är uppväxt på landet, och har alltid haft olika slags djur. Min sambo har hållit på med reptiler i många år, och jag har "halkat" med. Våra ödlor är så söta och fina, och har med sina olika personligheter blivit som familjemedlemmar, berättar Marina.
Hur sköter ni om dem?
– Vi byter vatten varje dag, eftersom de även uträttar sina behov i det. Då och då tar vi dem en och en i badkaret och duschar dem. Det gillar de.
Hur vet man det?
– De står alldeles stilla och ser ut som om de halvsover. Då är allt ok!
Marinas ödlor äter bara levande föda. Hon drar fram en stor plastback under terrariet, och lyfter på locket. Där, mellan lager av äggkartong, gömmer sig bamsiga kackerlackor. Kackerlackor som matas med morötter och havregryn och beströs med vitaminpulver, för att bli extra näringsrik ödleföda.
Hon hinner bara få upp locket så kastar sig hela ödlefamiljen fram mot glaset. De vet – nu blir det mumsmums. Sekundsnabbt slukas de svartglänsande insekterna med ett milt krasande.
– Man kan ge dem mjölmask också. Om somrarna fångar vi syrsor, vårtbitare och spindlar, så att det blir lite variation på födan.
En ödla är inget gosedjur – eller...?
– Inte direkt. Allt umgänge sker på deras villkor. Men bland gillar de att ligga i våra knän och njuta av vår kroppsvärme. Då brukar man få smeka dem också.
Är de farliga?
– Nej, men de har vassa klor, och ibland blir man lite riven. Det händer också att de piskar med svansen, om man av någon anledning måste hålla fast dem. Bits gör de inte – såvida de inte råkar förväxla ditt finger med en bit mat!
Varför gillar du dina ödlor?
– De är otroligt vackra djur. Det är avkopplande att se dem röra sig inne i terrariet. De är snabba och skuttar omkring, och ligger inte bara still som en del andra ödlearter gör. Och de små, som ännu inte kan rivas, är fascinerande att handskas med.
Men särskilt förståndiga är de inte. Hos Stor-Tjabo finns numera ett nät upphängt, som fångar upp honom mjukt när han får en skymt av sig själv i glaset.
– När det blir mörkt för natten ser han sin egen spegelbild i det. Då markerar han revir, och slänger sig fram mot "rivalen"... Så ja, det finns nog en orsak till att uttrycket "reptilhjärna" finns, haha!