Ibland blir jag avundsjuk på Gnestaborna. De slapp ur unionen med Nyköpings kommun och har bara en pendeltågsresa till Stockholm. Men deras kommunala politiker verkar lika snurriga som våra, och med tågen är det tydligen mest strul - om man får tro nya revyn, som ändå heter Tid för avgång och hade premiär i fredags kväll.
Starten då var lite trög men första akten tog sedan bra fart mot sin final. Efter paus kom en lång rad jättetajta nummer som sprutade av energi och visade hur hårt och länge Petronella Lindén och gänget måste ha repeterat och hur musiken från orkestern och sången satt som smäck, i stämmor till och med! Plus snygga kläder och snabba byten!
Revyn skulle också kunnat heta I Gnesta i tiden. För som alltid handlar det mesta om vad som nyligen hänt på hemmaplan, beskrivet av gängets egna aktörer, med kärlek till orten och landsbygden runtikring. I år kommer dock de lokala politikerna ganska lindrigt undan.
Revyn lutar sig ibland också rätt tungt mot vad som hänt i tv-program eller använder en knallröd tv-soffa som upplägg i många nummer.
Som allra bäst blev detta när Carina Nilssons liv som pendlare nyskapas av tre andra och det går över i en revolutionär minimusikal med musik av Ulf Dageby.
Samtidigt antyder Niclas Zanders scenografi att livet är en trappa av miljövänliga textilier, som ändå är prydda med valutasymboler för dollar, pund och euro. Det gäller att vänta på jackpotten, alltså.
Eller snarare att vänta på en plats på ålderdomshemmet och inte gå fel så man hamnar på ombyggda Elektron och inte känner igen sig, som Bengt Landin gjorde i ett roligt enmansnummer.
Alla andra i gänget hade också sin stund i centrum, Mats Öierstedt som korkat självgod jägare på Öster Malma. Anne Jonsson sjöng sin kattsång med stegrad frenesi till kattensemblens snabba rörelser i mörkret.
Benita Ekberg försökte alltmer desperat få något att terapeuta hos det tokkära paret i hennes soffa. Och jag var dum nog att inte genomskåda poängen allra sist!
Sexhumor var det annars ovanligt ont om för att vara revy. Men Jenny Wolf var nära i sitt lustmord på spelmansstämma. Bibbi Wallentin var underbart disträ samtidigt som hon hade värsta sensuella rösten i sextelefonen. Och Per Bormark och Mats Hammarlöf gjorde skarpskurna figurer lite överallt men aldrig så roliga som när de lurats med på tjejmiddag i tjejkläder.
Fredrik Gustavsson får hedersplatsen sist: för sin pilsnabba katt, för pistolviftandet, för parodin på Veckans brott ihop med suveränt tajmande Mats Hammarlöf. Och som miljövänlig fotbollstränare med tysk brytning.
Bäva månde så SN:s chefer om inte ilskan över att Gnestasidan plötsligt var borta i höstas har lagt sig mer bland prenumeranterna än i revyn.