Det måste ni ha, för hur är det annars möjligt att Oxelösund, en arbetarekommun om någon, kan ha gjort sig av med sitt Folkets hus, så att det i framtiden varken kommer att kunna visas bio eller teater eller nyårsrevy i stan? Tärnan ska ju rivas, den scen där så många människor sett så många tragiska och komiska scener och där så många konserter har getts, inte minst av storbandet Oxelösound.
Teatergruppen A.K.N.E. gör nu trots allt ett sista kraftfullt ryck och spelar farsernas fars, den klassiska kriminalgåtan om hur två gamla förvirrade gråhåriga tanter kan ha ett dussin lik begravda i sin källare. Och om hur de kan ha en helförvirrad släkting i huset trots att denne tror att han är president Theodore Roosevelt och spelar signaltrumpet mitt i natten.
Arsenik och gamla spetsar är det alltså, en fars men med mörka undertoner. Och som kräver mycket precision av huvudrollerna.
Men lugn, det var bättre än någonsin med fars-spelet på premiären i lördags och en fantastisk tajmning av alla entréer genom dörrar och fönster. En snyggt tidsenlig scenbild av ett Brooklyn-hus tidigt 1940-tal med inramande ragtimepiano och jazztrumpet gläder också liksom i de flesta fall också scenkläderna. Imponerande alltså även allt detta praktiska av en amatörgrupp, som enligt programmet har regisserat sig själv. Men jag gissar att det mesta är signerat Niclas Beijar.
Så om ni missar sista chanserna nästa veckoslut får ni skylla er själva. För det var skämmigt glest med publik på premiären = lika bra att Tärnan rivs, kan någon få för sig därav.
Kom ihåg bara att det är fars och inte buskis, så förvänta er inte att skratta hela tiden. Scenerna ska byggas upp av prat och alla förutsättningarna presenteras så att det blir desto roligare när tempot skruvas upp och man som åskådare börjar fatta hur absurt galet det blir under denna enda vansinniga Halloween-natt.
Många tragedienner har på äldre dagar spelat de äldre damerna. Här är det Terhi Iho Savolainen och Ingela Wahlstam, som kanske noga taget är lite för unga men som fint lyckas vara helfnoskiga men med värdighet och lugna rörelser och med vänlig omtanke om alla ensamma äldre herrar, just en sådan som Rolf Svensson visar upp med sådan distinkt elegans.
Niclas Beijar och Eva Ahlin är båda på topp som det förälskade unga paret och de som sätter sprätt på farsen. Ja, hennes roll hade gärna fått vara större. Och Niclas Beijar är ärligt talat så suverän som alltmer förvirrad att han lyfter hela kvällen med sin tajmning och mimik.
Skurkarna har fint samspel med varandra, men det är Dick Lundberg som styr och faktiskt skrämmer likt Boris Karloff som den kallhamrade, förlorade brorsonen, ja här ligger ett bibliskt Norén-drama och väntar. Björn Blomqvist har jag aldrig sett bättre än här som svajig läkare på halvfyllan och med skrattretande tysk accent.
Lyckligt ovetande om sin galna presidentroll men klarsynt om Japans farlighet är Erik Fredriksson, medan Tom Pettersson inte bara är en ung lättlurad polis utan på ett roligt sätt tar plats med sina författardrömmar.
Denna pjäs blev 1941 en långkörare mitt under kriget, så även i Sverige. Men skrattet måste ha fastnat i halsen efter Pearl Harbor samma år och när världen fick veta vem Mengele var.
I Oxelösund var det bara roligt. Utom att röda mattan var utrullad för sista gången, i värsta fall.