Nille, Nils Kjellberg, skrattar när sockorna kommer på tal. Han vet inte helt säkert vem som skickat dem, avsändaren var lite otydlig. Och än har han inte provat dem.
– De är alldeles för fina för att användas, säger han. Och har såklart en historia om de nötta strumporna. Ullen kommer från får som betat på ön, raggsockorna är tillverkade av en tidigare bofast Ringsöbo.
Nille hade inte tid att vara med på premiären på Sörmlands museum och det dröjde ytterligare flera veckor innan han själv såg den färdiga filmen. Han pratar hellre om den magiskt vackra skärgården än sin egen person.
– Jag är egentligen ganska blyg och tillbakadragen. Men det har varit en spännande resa och jag känner mig lite stolt, tillstår han.
Sedan styr han över samtalet till att handla om fotografens känsla för ljus och vinklar. Sin egen betydelse för filmens framgång viftar han snabbt bort:
– Jag är jag och det är inte mer än det. Filmen är en representativ del av det som hänt när filmteamet varit ute. Men det känns lite overkligt. Jag är ingen speciellt intressant person.
Det där senaste håller nog ingen med om. Hans livsval lämnar ingen oberörd. Skärgårdsbon Nils Kjellberg som för mycket länge sedan lämnade juridikstudierna i Stockholm för ett liv "mellan hav och himmel och evighet" sätter avtryck. Nu väntar han in vintern. Hästarnas hö har kommit i land på ön. Och om de nötta raggsockorna slutligen ger upp ligger ett nytt par redo.