1959 anordnades den första guidningen av Lummelundagrottan.
Under en välbesökt sommardag kan närmare två tusen personer strömma igenom grottgångarna för att fascineras av de drygt 400 miljoner år gamla kalkstensformationerna. Men det mest spännande med grottorna är kanske historien om tonårspojkarna som tog sig in i systemet utan att deras föräldrar anade något...
Visbypojkarna Lars Olsson, Örjan Håkansson och Percy Nilssons stora naturintresse och upptäckarglädje gjorde att de ville undersöka det lilla svarta hål som de såg i grottmynningen vid Lummelundsbruk i slutet av 1940-talet.
Det var naturligtvis ett farligt företag, när de ålade sig fram i trånga och leriga passager, ibland bara decimeterhögt i tak. Med plankor, tändstickor, levande ljus, och ficklampor tog de sig allt längre in i de trånga gångarna och smala skrevorna, och med hjälp av ett snöre kunde de hitta ut igen. Kanske en mardröm för varje förälder, men en dröm för ett äventyrslystet barn!
Lummelundsbruk är ett av Gotlands äldsta industriområde, tack vare vattenfallet som sedan urminnes tider använts som kraftkälla. Det första dokumenterade försöket att ta sig in i grottan gjorde zoologen Torsten Gislén på 1920-talet, men han kom inte längre in än 40 meter. Vid senare tillfällen gjorde bland annat amatörspeleologen Leander Tell flera försök att komma längre in i grottgångarna, men han lyckades inte mer än att komma hälften så långt, kanske ännu mindre, än Lasse, Örjan och Percy.
Killarna var därmed inte först med upptäckten, men de var däremot först med att ta sig in minst 150 meter i grottsystemet, för att göra den avgörande upptäckten av de spännande grottsalarna. 1959, fyra år efter avslöjandet av pojkarnas äventyr, anordnades den första guidningen av Lummelundagrottan. Då hade man sprängt och tagit upp en tunnel som gjorde de inre delarna mer lättillgängliga för besökare. Sedan dess har över fyra miljoner besökare fascinerats av den märkliga världen som finns under våra fötter två mil norr om Visby.
Det är kylskåpskallt när Hanne Ödin och Christian Ericson låser upp dörren till grottan som har ett konstant klimat på ungefär åtta plusgrader året om.
– Du måste knuffa till porten med höften, och så vrider du tillbaka nyckeln lite, säger Hanne vant till Christian och ler.
Säkerheten i Lummelundagrottan är en viktig aspekt. Hanne Ödin och Christian Ericson berättar om speleologer som varje år kring midsommar går in i grottan för att garantera säkerheten för besökarna.
Hanne Ödin är tidigare vd vid Lummelundagrottorna, som hennes man Hans-Olof Ödin ägde tillsammans med sin bror Gunnar Ödin.
Hanne har låst upp den tunga svarta dörren och visat Lummelundagrottan tusentals gånger, berättar hon, men nu är det nya krafter som ska ta vid. I mars i år såldes familjen Ödins livsverk.
Christian Ericson kommer nu att sköta driften av grottan tillsammans med sin fru Helena Ericson.
– Det var väldigt svårt att säga nej när vi fick frågan av köparen om vi kunde ta hand om driften av verksamheten, berättar han.
Christian och Helena kommer att ha grottan öppen dagligen från första maj till och med sista september, men hoppas även kunna utöka öppettiderna ytterligare under skolloven och kanske även på helgerna under lågsäsong.
I en utställning som visas i en av byggnaderna på området, finns en ritad karta på golvet över de utforskade delarna av grottsystemet. En ytterst liten del är rödmarkerad, det är visningsgrottan, som är 250 meter.
– Men det kan finnas minst dubbelt så många oupptäckta grottgångar, det är nästan obegripligt att förstå, berättar Hanne Ödin.
Eftersom det regnat rikligt den senaste tiden, är grottorna vattenfyllda när Gotland Just Nu gör ett besök. En trappa leder oss ner i den dunkla underjorden bland märkliga fossiler och vackra droppstensformationer. Vattnet som är knähögt, forsar fram, och det ekar mellan kalkstensväggarna. Vattnet som bildat Lummelundagrottan kommer från den numera utdikade Martebo myr.
– När det är så här mycket vatten blir det ju hundra gånger häftigare, säger Hanne och vinkar glatt fram oss genom gångarna.
Grottan kommer att vara öppen dagligen från första maj till och med sista september.
Säkerheten i Lummelundagrottan är en viktig aspekt som det inte tummas på. Hanne och Christian berättar om speleologer som varje år kring midsommar går in i grottan för att garantera säkerheten för besökarna.
Först kommer vi till Bergakungens sal som är full av så kallade droppstenar, som är bedövande vackra. Hit nådde pojkarna genom en lång gång som kallas ”pojkarnas gång”.
Hanne berättar att man både haft barndop, bröllop och gudstjänster i grottan, som skänker en total avskildhet från omvärlden, där en nästan sakral stämning infinner sig.
”I mängder hänger de där. Och inte bara droppstenar. I det mörka och fuktiga taket vindlar också långa vita och svagt gulvita decimeterhöga draperier fram längs sprickorna i klippan. En del av de nästan kritvita stalaktiterna är närapå halvmeterlånga, trots att de bara är någon millimeter i genomskärning”.
Ur boken Berga-Kungens sal, av Lars Olsson
Vi får också lära oss att droppstenar växer ungefär en centimeter på 200 år. Det är absolut förbjudet att vidröra stenarna.
Efter Kapellet tog det stopp för Lasse, Percy och Örjan under några år på grund av en underjordisk sjö, men de var envisa och gav sig inte.
Med hjälp av en lånad gummiflotte tog de sig vidare på ytterligare ett våghalsigt äventyr när de lyckades passera sjön 1955, för att upptäcka ännu en grottsal, ”Stora salen”.
På en liten avsats i den 35 meter långa salen finns ”altaret”, med stalagmiter som liknar bibelfigurer, och en droppsten som kallas ”jätten Ymers hörntand”, som ser lite skräckinjagande ut. Längs med väggarna har det bildats så kallade draperier, eller flowstones, som liknar ett vattenfall som stelnat. Här, bland Lummelundagrottans kanske vackraste droppstensformationer, slutade de sjuåriga strapatserna för de äventyrliga pojkarna. När deras sensationella upptäckt till slut blev känd, blev det stora rubriker i tidningarna över hela landet.
”De var först i jättegrottan. 15-åriga Visby-pojkar besegrade underjorden vid Lummelunds bruk”, stod det i Gotlands Allehanda den 2 augusti 1954.
Men sedan några år tillbaka kan den äventyrslystne besökaren ta sig ytterligare en bit in i grottan. På ”Äventyrsturen” får besökarna låna vadarställ och hjälm och med hjälp av guider ta sig ytterligare 500 meter in i grottsystemet. Med hjälp av små båtar tar guiderna med besökarna på en tur på cirka tre timmar.
– Det här är ett av Gotlands häftigaste äventyr vågar jag nog påstå, men det måste förbokas, eftersom vi bara kan ha en grupp på maximalt tio personer, berättar Christian Ericson entusiastiskt.