Vägen leder över stambanan och uppför en kulle. Hundra meter senare tronar Peter och Hannas gård Uddeby. Byggt 1770 och med fri utsikt över fälten. Det är lätt att förstå varför de fastnade just här, när drömmen om landet pockade på hemma i kedjehuset på Arnö.
Nyheterna från Trafikverket tar de emot med lugn och tillförsikt.
– Det känns underbart om de skulle slopa det, men det är väl först den dagen de börjar gräva man tänker att det är hugget i sten, säger Hanna.
Att Ostlänken ser ut att lämna gården i fred är framförallt bra om de någon gång skulle vilja flytta, tänker Peter.
– Det ekonomiska har varit den största oron. Om det skulle bli någon stor värdeminskning eller rent omöjligt att sälja gården, säger han.
Det definitiva beskedet får de först när regeringen är klar med tillåtlighetsprövningen efter sommaren 2015.
– Skulle det här gå igenom kan man satsa mer på gården. Eftersom man inte vet om värdet skulle minska har vi inte vågat så mycket, säger Hanna.
När de flyttade in för drygt två år sedan kändes snabbjärnvägen allt annat än nära. Att gården låg i en av utredningskorridorerna för Ostlänken stod visserligen i prospektet, men vägde inte särskilt tungt.
– Jag tror inte ens att vi tittade på en sådan karta. Min bild var att det skulle byggas ett spår parallellt med stambanan, men det var så långt bort i tiden, säger Peter.
– Man vet ju hur långa processerna är kring planer och beslut. Vi kände att det kan inte stoppa oss nu när vi har letat i fem år, fortsätter Hanna.
Några månader efter att de skrivit under köpekontraktet kom nytändningen för Ostlänken. Under en symbolisk tågresa mellan Stockholm och Linköping avslöjade partiledarna i Alliansen att de tänkte satsa 30 miljarder på snabbjärnvägen. Projektet började rulla och i Uddeby försökte Peter och Hanna få sig en bild av vad planerna innebar för just deras mark.
– Korridorerna var väldigt breda och vårt hus låg mitt i en, då blev man lite nervös. Antingen ryker hela huset eller så blir det en annan dragning. Som privatperson är det väldigt svårt att hägna med i vad som egentligen är beslutat, säger Peter.
Nu är de glada att de inte lät järnvägen styra beslutet att flytta, även om de såhär i efterhand kan tänka att det var lite naivt.
– Samtidigt kan man inte sitta och vänta på att allt ska ha lagt sig medan livet passerar. Man får köra ändå och ta problemen som kommer, säger Hanna.