Från när och fjärran slöt besökarna upp för att fira 150-åringen och bland dem fanns tidigare elever och lärare.
Vädrets makter bjöd sparsmakat på en grådisig och duggregnig oktoberlördag, men högtrycket av varm och hjärtlig innerlighet som Åsa folkhögskola firades med stod i skön kontrast.
Längs vägen upp till huvudbyggnaden ringlade kön lång till återförening, samhörighet och stolthet. Sedan 1872 har Åsa folkhögskola erbjudit en folkbildningens jordmån där människor har fått slå rot och växa. Under lördagseftermiddagen firades skolans 150-åriga historia firades med ett hejdundrande födelsedagskalas.
– Det här är den enda skolform där deltagarna är lika viktiga som det som ska läras ut, sade rektor Daniel Berton och fick medhåll från kollegan Jon Karlsson.
– Här fångar vi upp de som blivit skadeskjutna av den vanliga skolan och ger dem en andra chans. Här blir de lyssnade på och får utrymme och tid.
Med fanfarer och tal såg skolans musikelever, regiondirektör Jan Grönlund och rektor Daniel Berton till att rivstarta jubileumsdagen.
Något som tidigare kursdeltagare under lördagen inte var sena att skriva under på.
– För mig är den här skolan otroligt viktig, den förändrade mitt liv. Här hittade jag mig själv, berättar Ria Pietikäinen.
Efter sina två år på skolans streetdanceutbildning arbetar hon i dag som danslärare hemma i Finland.
För tidigare streetdanceeleven Ria Pietkäinen blev åren på Åsa livsavgörande. I dag arbetar hon som danslärare hemma i Finland.
En annan återvändare var Birgitta Wåhlstrand från Stockholm, som gick på Åsa mellan 1977 och 1979. Dåliga betyg från grundskolan lade krokben för henne i livet och här läste hon in sin gymnasieutbildning.
– Den här folkhögskolan har en stor plats i mitt hjärta, det var här mitt liv började ta en form av riktning. Vi började med en veckas fältstudier i Jokkmokk och det var fantastiskt. Mina sista yrkesår arbetade jag själv som rektor för Västerbergs folkhögskola, kunskap är makt, säger hon.
Birgitta Wåhlstrand från Stockholm var Åsaelev på 70-talet och berättar hur åren på folkhögskolan fick hennes liv att ta en ny riktning. "Den här folkhögskolan har en stor plats i mitt hjärta".
För den som törstade efter kunskap var det bara att hugga in på lördagens generöst dukade smörgåsbord av aktiviteter och workshops.
Allt från att skapa i lera i skolans keramikverkstad och dansa streetdance till att lära sig massage för hemmabruk och uppleva spännande kemiexperiment stod till buds.
I kemisalen glittrade barnens ögon när läraren Hubert Hanson häktade på sig förklädet inför sina experiment och började hälla upp blå kopparsulfat.
– Kan du inte smälla och röka lite? utbrast en liten knatte på första parkett entusiastiskt.
– Nä, då måste vi gå ut. Fast jag har sprängt saker och en gång tog det eld i katedern på en skola där jag arbetade, avslöjade Hubert Hanson.
I danshuset, den ljusgula träbyggnad som länge tjänat skolan, pulserade musikens basgångar när streetdanceutbildningens deltagare sopade mattan med tyngdlagen.
Med lika delar humor och precision levererade de fartfyllda nummer och en provkarta av locking, popping, breaking, hip-hop och house.
– Vi är i en härlig bubbla här, sade dansaren Sandra Simon.
Danseleverna Elsa Lundkvist, Eleni Murkudis, Sandra Simon och Alma Norén bänkade sig för att se sina kompisar uppträda.
Dans stod på schemat redan för 70 år sedan. Det vittnar 89-årige Knut Jonsson från Torshälla och 91-årige Stig Eriksson från Flen om. De räknar sig till folkhögskolans "the old boys".
Mellan 1952 till 1953 var de rumskamrater och minnena från skoltiden är ljusa.
– Det var väldigt bra kamratskap. Jag var ju ingen plugghäst, men det var lärorikt och lärarna var bra. Jag och Stig hade bara gått i folkskolan och behövde bli bättre i läsämnena. Vi fick inte resa hem mer än en gång i månaden och bodde på internat. Det fanns en träbyggnad för oss killar och en för tjejerna, men dit var det tvärförbjudet att gå, berättar Knut Jonsson.
I början av 50-talet var 89-årige Knut Jonsson och 91-årige Stig Eriksson rumskamrater på Åsa folkhögskola. "Jag var ingen plugghäst, men det var lärorikt", säger Knut.
Utöver lektionerna i ämnen som matematik och svenska, fick de spela teater och lära sig att dansa.
– Fast någon styrdans var det inte tal om. Vi fick lära oss folkdans och i början tyckte vi att det var rätt töntigt, men det gick över, säger Stig Eriksson och skrattar.
I våras tog läraren Morgan Hammarlund ett modigt kliv ut i det okända, när han erbjöd sig att skriva jubileumsboken "Åsa 150 år" på tre månader. En sisyfosarbete som gick i mål när informatören, tidigare Kurirenreportern och medförfattaren Henrik Wising slöt upp vid hans sida.
Kollegorna Morgan Hammarlund och Henrik Wising lyckades med det till synes omöjliga uppdraget: att på tre knappa månader skapa boken om Åsa folkhögskolas 150-åriga historia.
Han satte saxen i det yviga material som fiskats upp ur arkivet och under lördagen kunde författarduon presentera sin bok rykande färsk från tryckpressarna.
– Vi har lagt stor vikt vid ett rikt bildmaterial och den här boken är inte för klubben för inbördes beundran, berättade Henrik Wising.
– För mig var den största AHA-upplevelsen under arbetet med boken hur mycket jag fick lära mig om Åsa och dess betydelse i lokalsamhället. Lite nervöst är det ju nu att möta alla gamla lärare, ska de ta fram rödpennan och börja stryka, sade Hammarlund med ett brett leende.
I den nya jubileumsboken "Åsa 150 år" har tonvikten lagts på ett rikt bildmaterial.
Efter 19 år som lärare i Katrineholms kommun började Morgan Hammarlund undervisa på folkhögskolan i Sköldinge 2016
– När jag började arbeta här kände jag igen många elever som jag haft på högstadiet och som hade missat gymnasiet. Nu hade de skägg, körkort och familj och sa: "Oj, är du här också Morgan?". Pedagogiken på folkhögskolan skulle jag gladeligen ha anammat under mina år i grundskolan. Jag kräktes nästan på hur alla matriser och betygssystem sänkte eleverna, säger han.
Hammarlund poängterar hur viktigt han tycker det är med en skola som erbjuder en andra chans.
– Under mina år på högstadiet blev stressen bara värre och värre och jag tror inte att det har blivit bättre på den nya superstora skolan. På Åsa möts människor med olika bakgrunder från olika kulturer och jag saknar en sån här arena även i samhället. Man blir lite nördig och extra stolt när man får jobba på Sveriges femte äldsta folkhögskola.