Nordanvinden färdades högt upp genom den lövbeklädda björkskogen. Den ven genom trädens höga kronor med långa pustande andetag. De sköra gula björklöven vittnade om att sommarens vackra årstid var över och att höstens bittra ankomst nu var ett faktum. Vinden sjönk ner mellan björkarnas vita stammar och ner på skogens mossbelupna jordyta.
Över kvistar och löv smög en räv mycket försiktigt fram. Rävens röda yviga svans vaggade rytmiskt fram och tillbaka. Det lilla rovdjurets tassar hade fuktats av morgondaggens droppar, som vilade i mossa och gräs. Djurets stora mörka ögon spanade ihållande genom den tunna morgondimman samtidigt som det smög fram efter ett byte. Trädens grenar kastade ännu inte någon skugga eftersom den svaga höstsolen inte kunde tränga igenom gryningens dimslöjor. Tystnaden i skogen hade under natten brett ut sig, fåglarnas fagra toner hade ej börjat ljuda och syrsorna hade slutat spela.
Räven hade nu nått fram till slutet på skogen och tvekade en stund i skogsbrynet innan han gav sig ut på den gräsbeklädda ängen. Det vildvuxna höga gräset gjorde den lilla räven nästan helt osynlig. Uppe på en liten förhöjning på ängen fick räven syn på en ung vildkanin. Genast slog rävens jaktinstinkter in och han smög sig mycket försiktigt på sitt byte rakt bakifrån. Steg för steg smög han sig närmare och närmare den intet ont anande kaninen.
Bara ett litet steg från kaninens död blev hans byte plötsligt skrämt av ett ljud från söder, ljudet av hovar. Medan vildkaninen sprang sin väg lyfte räven blicken och möttes av en syn föreställande en flicka, jagad av fem ryttare.
Flickan nådde fram till en gård i den södra änden av ängen och ropade panikslaget till drängen på gården att öppna grinden som vette åt norr, ut på ängen. Drängen gjorde genast som hon sade och stängde grinden efter henne. Han ställde sig sedan framför den och ropade så starkt han förmådde till flickans förföljare: Vad har ni för avsikt med att jaga denna arma flicka?
Ryttarna gjorde halt precis framför drängen. De var klädda i full rustning med både brynja och harnesk i borstat stål. Deras stora mantlar var av rött siden och de bar alla likadana vapen på mantlarna, biskopens vapen. På sina fötter hade de alla kängor med sporrar och de bar långa svärd i bältet. Den främste av ryttarna vände långsamt sitt ljusa ansikte mot drängen. Han betraktade drängen med avsky i blicken och svarade nedlåtande: Vem är ni att ifrågasätta er biskops handlingar?
Innan drängen hunnit svara hade ryttaren lyft sitt svärd och låtit det falla över den gamle drängens fårade ansikte. Drängen föll med en dov duns ner till marken, död. Hans röda varma blod sipprade ner genom jorden medan ryttarna satte gården i brand för att sedan ta upp jakten på flickan.
Flickan, som nu hade fått ett mindre försprång, satte iväg så fort hon någonsin kunde mot skogsbrynet och skogens skydd. Hon kunde höra att ryttarna hade tagit upp jakten igen, höra hur hästarnas stora hovar skoningslöst slet upp stora sår i marken. Kapplöpningen hade pågått länge och hon tänkte att benen inte bär länge till.
Hennes långa röda hår fladdrade i vinden och hennes bara fötter hade fått stora sår efter att hon sprungit över en stubbåker under jakten. Hon var klädd i en grå klänning, sydd i grovt lintyg. Runt halsen bar hon en amulett i silver, vilken var hennes dyraste ägodel, den höll hon mycket kär. Molnen hopades och ett kraftigt regn började falla över hennes späda kropp. Hamrandet av hovar kom allt närmare, hon ökade nu farten och sprang så fort hon orkade mot den stora mörka urskogen.
"Om jag bara hinner in i skogen" tänkte flickan bedjande. Den kalla morgonluften brände som eld i hennes utmattade lungor. Varenda muskel i hennes ben skrek åt henne att sluta men hon bad dem att inte svika henne nu. Gräset hon sprang på var mycket frodigt efter sommarens rikliga nederbörd och starka solljus. Det mjuka vildvuxna gräset kändes lent som en sammetskudde mot hennes iskalla blödande fötter. Regnet smekte hennes bara underarmar och lämnade hennes tjocka röda hår i stripor utefter hennes rosiga kinder.
Flickan kunde nu höra de sporrade hästarnas bottenlösa frustande andetag. Kort senare kunde hon även känna den brännande hettan från deras andedräkt. Hästarnas hovar skapade ett stort dån i marken och hon kunde känna vibrationerna genom sina fotsulor. Hon kunde höra ryttarnas triumferande röster som talade sinsemellan.
Den främste av ryttarna lyfte för andra gången sitt svärd högt över huvudet och manade på sin häst för att få flickan inom räckhåll. Ryttaren hade en jägares beslutsamma och skoningslösa blick fäst på den flyende flickans röda huvud. I flickans ögon sken den behärskade paniken hos ett flyktdjur igenom. Jägaren och hans byte fortsatte över ängen.
Flickans stund var kommen. Hon kunde inte längre hålla avståndet från ryttarna och kände en bitter uppgivenhet sprida sig och infektera hennes kropp. Flickan bönade och bad till varenda gud och överhet hon kunde komma att tänka på. "Låt mig komma undan, låt mig leva" bad hon mellan sina flåsande andetag. Hon drog fram sin silveramulett, kramade den mycket hårt i sin darrande hand och bad en sista gång: "Rädda mig!".
Flickan snavade över en grästuva men gjorde ett sista hopplöst försök att hålla sig fast vid livet genom att fortsätta röra på sig. Hon sprang. Flickan tänkte att det plötsligt gick mycket lättare att springa. Smärtan från hennes trasiga fötter var som bortblåst. Hamrandet från hästarnas hovar hade stegrats till ett enormt dån märkte flickan. Det gjorde fruktansvärt ont i hennes öron av ljudet. Ljudet drev på hennes ben och hon kunde känna en ny sorts rädsla för hennes förföljare. En okontrollerbar panikslagen rädsla från djupet av hennes kropp.
Flickan lade märke till att hon inte frös längre. Hon kände sig varm i hela kroppen. Sedan slog en solid vägg av dofter emot henne. Hon kunde plötsligt känna många lager av olika lukter och från vilket håll de kom. Runt omkring sig kunde hon känna den bekanta lukten av förruttnelse, den föruttnelsestank som man ofta känner i början av hösten. Bakom sig kunde flickan känna den inbitna lukten av stall som kom från hästarnas fladdrande manar, doften av nygarvat läder från ryttarnas kängor och svettlukt från ryttarnas stripiga hår.
Medan flickan fort sprang mot skogen så märkte hon att allt hon såg på nära håll var mycket suddigt. Hon kunde inte se konturerna av stenar som passerade henne i farten. Dock kändes det som att hennes synfält hade vidgats, hon kunde nästan se bakåt och i ögonvrån kunde hon se de stora svart hästarna.
Plötsligt upphörde dånet från ryttarnas hästar och det blev knäpptyst över ängen. Flickan kunde sedan höra ryttarnas upprörda röster fråga varandra undrande: "Vart tog hon vägen? hon kan ju inte bara ha upplösts i tomma luften." Ryttarna stannade och dividerade en stund innan de sedan motvilligt tvingades ge upp jakten och vända hem.
Flickan kunde höra att ryttarna avlägsnade sig från den plats där hon satt flåsandes mitt på den stora ängen. Hon kunde känna hur hennes hjärta slog oerhört fort och hennes andetag var korta och snabba. Inom sig skrek hon av glädje. "Varför kunde de inte se mig längre?" frågade hon sig själv skälvande av glädje. "Varför lever jag? Varför dödade de mig inte?"
De stora mörka molnen hade skingrats. Solens varma strålar hade brutit igenom mörkret och torkade nu upp den vildvuxna ängen. Fåglarna började nu sjunga högt uppe i trädens kronor. De visslade mellan varandra och hälsade solen välkommen.
Flickan satt ihopkrupen och blundade i solljuset. Glädjen hon kände var obeskrivlig när hon plötsligt kände två rader med oerhört vassa tänder begrava sig djupt i hennes nacke. Världen flimrade kort för hennes stora oskyldiga ögon innan hon ryckte till och livet rann ur henne.
Rävens röda yviga svans stod högt upp i luften när han belåtet traskade vidare med sitt byte hängandes mellan käftarna.