Älgen som de hade spårat stod cirka tjugo meter framför dem och betade i en glänta. Själva stod de i motvind skyddade i en dunge, det kunde inte bli bättre. Tom höll på at lägga en pil på strängen. Pilen flög iväg och träffade älgen rakt i hjärtat. Den var död innan den hunnit fatta vad som hänt. Tom och Thomas gick fram och granskade bytet, det var tillräckligt stort för att räcka i några dagar och tillräckligt litet för att de skulle kunna bära det den korta biten tillbaka till lägret. Just som de skulle lyfta djuret såg Thomas något blänka till i mossan. Han böjde sig fram för att se vad det var och upptäckte till sin förvåning att det låg en liten statyett i grönt och silver på marken.
Han sträckte ut handen för att ta upp statyetten, som föreställde en drake, och kände i samma ögonblick som han nuddade den hur draken tog sig in i hans sinne och hur de började smälta ihop. Avlägset hörde han Tom ropa men han var fast i draken som mer och mer blev hans kropp. Efter några sekunder, som kändes som år, blev Thomas medveten om omvärlden igen och om Tom som stod som förstenad och bara tittade. När Tom såg sin väns ögon titta på honom genom draken som nu hade vuxit till Thomas storlek blev han dock lugn och sa bara Vi går till lägret, någon måste veta något vi kan göra. Thomas nickade till svar och de drog med sig älgen mot lägret.
När de väl hade kommit till lägret fann de det helt förstört. Vindskydden var raserade, deras väskor låg upprivna och mitt ibland förödelsen låg deras familjer och släktingar livlösa på marken. För andra gången samma dag stod Tom som förstenad men Thomas, som sett sin gammelfarbror Bernard röra sig lite sprang fram till honom och snart var också Tom där. Banditer, de tog allt, de dödade alla sa Bernard med skrovlig röst men fick sen syn på Thomas. Vad har hänt med dig? frågade han som om Thomas bara blödde näsblod. De berättade hela historien och tittade sig hela tiden omkring som om de inte fattade vad som hade hänt den dagen. Bernard var tyst en lång stund innan han sa Räck mig väskan där. Tom gjorde som han blev tillsagd men han fattade inte varför, väskan var ju tom. När Bernard hade väskan så öppnade han ett lönnfack på sidan och drog fram ett ihoprullat pergament. Han rullade ut det och det visade en karta med havet i öster och de stora skogarna i väster. Thomas såg direkt var på kartan de var, vid ett berg ungefär i mitten. Bernard gjorde ett kors i utkanten på de stora skogarna. Här bor alverna. De har en trolldryck som gör att man kan förvandla sig till vad som helst. Det är enda sättet för dig att bli människa igen. Han gjorde en paus och tittade på Thomas. Men vägen dit blir svår. Thomas du får ta min rock så syns det inte att du är drake men ni bör ändå färdas så mycket som möjligt utanför vägar.
Vaddå ni, ska inte du med? frågade Tom. Bernard suckade och skakade på huvudet. Jag är för gammal för sånt här. Vi sover tillsammans en natt till sen går jag till huvudstaden och rapporterar om överfallet.
Morgonen därpå vaknade inte Bernard. Tom och Thomas packade det sista och gav sig iväg. Resan till de stora skogarna tog vanligtvis en och en halv vecka men Tom upptäckte ganska snart att det tar betydligt längre tid om man måste gå några meter in i skogen och undvika alla andra människor. Ju närmare de stora skogarna de kom desto färre människor mötte de. Till slut gick Tom och Thomas på vägen för så nära de stora skogarna var det nästan ingen som gick.
De pratade om vad som hade hänt de senaste veckorna för ingen av dem hade hunnit fatta riktigt att deras familjer var döda och att de själva var på väg mot de gåtfulla alverna som ingen visste något om. Under färdens gång hade Thomas börjat tycka mer om att gå på alla fyra och han märkte att han blev större och starkare varje dag. Vingarna hade han inte vågat prova ännu men han började känna en svag längtan att flyga. När de gick och pratade så var de inte speciellt uppmärksamma och så när de rundade en krök fann de sig stå ansikte mot ansikte med en lång man klädd i en grön kappa och med ett stort svärd över ryggen.
Tom och Thomas stod som förstenade men mannen drog sitt svärd och sprang emot dem. Det var nätt och jämt att Thomas hann flytta på sig. Mannen svingade svärdet i en båge men nu var Thomas beredd. Han lyfte en klo som parerade svärdet och slog tillbaka det med sådan kraft att mannen ramlade och medan han reste sig hann Tom klättra upp på Thomas och skrika flyg! Thomas fällde osäkert ut vingarna men kände sig säkrare när han märkte att han instinktivt visste hur man skulle göra. Han flög uppåt men hörde hur mannen ropade något.
Thomas tittade ner med huvudet och såg en blixt lämna mannens hand. Innan han hann göra något träffade blixten men till hans förvåning studsade den tillbaka på mannen. Han förvandlades till en ödla som slank in under några stenar. När de fortsatte pratade de om vad som hade hänt. Vad hade han för anledning att anfalla oss?
Han måste ha blivit rädd när han såg dig, och sen var han nog en sådan som tänker med svärdet. Thomas lät det svaret hänga kvar i luften.
De sov utanför skogen den natten och gick lite nervösa in i skogen morgonen efter. När de kommit ett tiotal steg så klev en alv in framför dem. Vad gör ett så udda par på gränsen till våra marker? frågade han med vänlig röst.
Mitt namn är Tom och det här är Thomas, vi har kommit eftersom vi har hört talas om att ni skulle ha en trolldryck som kan förvandla min vän tillbaka till människa.
Mitt namn är Gvilnirf. Svarade Alven. Vi är godhjärtade alver så ni ska ett hus att sova i och mat på bordet tills ni far vidare men trolldrycken kan ni inte få bara sådär. För att få den måste ni skaffa den speciella ingrediensen så att vi kan göra ny.
Vi gör det som krävs, mäster alv.
Alven gjorde tecken att de skulle följa honom och medan de gick längre in i skogen så berättade han om trolldrycken. Den tar hundra år att göra och den måste förvaras i en flaska av grön Lapis och det finns bara en sådan flaska i hela skogen. Därför måste vi veta att vi kan göra ny innan vi ger bort den gamla. Den speciella ingrediensen är färsk nektar från blomman Flavnerv som växer på berget mitt i vår stad. Det svåra är att den bara blommar på midsommarafton om stenen som den växer på blir väldigt varm, något som nästan aldrig händer. Lyckas ni få tag på nektar så får ni trolldrycken.
Allt eftersom de kom längre in i skogen så lade de märke till hus i och bland träden och flera gånger såg de alver gå omkring.
Efter ett tag så kom de till ett berg med en mur runt toppen och backarna fulla av hus och vägar. De insåg att de hade kommit till alvernas stad. Medan Gvilnirf ledde dem till deras hus så tittade alverna de mötte intresserat på dem. När de kommit till ett stort trähus så sade Gvilnirf, det är två månader kvar till midsommar och till dess kan ni titta runt i staden och göra det ni vill.
Thomas gjorde många flygutflykter runt i skogen och ofta följde Tom med. De var också mycket på alvernas träningsområde för att titta när alverna tränade svärdsfäktning och bågskytte. Tom var ofta med och tränade, han var en duktig bågskytt även jämfört med alverna och han var inte sen med att lära sig fäktas. Thomas växte och blev starkare. Efter ett tag började han känna att han verkligen var en drake och att han kanske skulle vilja fortsätta med det, men han kunde ju inte ångra sig efter allt han hade utsatt Tom för. På kvällarna brukade de prata om sina färder och Tom pratade alltid om alverna med en längtansfull röst. De är så snabba och starka, för att inte tala om deras skönhet.
Dagar och veckor gick, de tränade, utforskade och i Toms fall, pratade om alver. Tom blev lika skickliga som alverna med svärd. Även fast alverna var snabbare och starkare så lyckades han ibland besegra dem. De blev behandlade som kungar. Thomas råkade ibland få upp en liten flamma när han nös men han kunde inte ännu spruta eld när han ville.
Den stora dagen kom, portarna till bergstoppen slogs upp och många nyfikna alver gick in och ställde sig runt toppen med den stora röda blomman för att se om den skulle slå ut. Sist av alla gick Gvilnirf in åtföljd av Tom och Thomas. De ställde sig närmast blomman för att se om den skulle slå ut. Tiden gick utan att något hände, efter en stund började några alver gå mot utgången. Då kände Thomas hur han ville ryta åt stenen och det var precis vad han gjorde. Han öppnade munnen men när han skulle ryta så kom det istället eld ur hans mun. Förvånad och förskräckt slutade han nästan direkt men det var tillräckligt. Stenen blev varm och blomman vecklade ut sig. Alverna bara stirrade när Tom sträckte sig in i blomman och tog ut den hårt sluten om en klump av samma storlek och form som en rädisa. Då började alverna applådera.
Senare stod de längst fram i alvherrens slott och gav honom nektarn. Strax därpå kom Gvilnirf in med en sidenkudde som det låg en grön flaska på. Tom tog flaskan och skruvade av korken. Alla alverna som hade kommit för att se höll andan. Thomas såg att Tom såg ledsen ut men han förstod inte vad som hade hänt, Thomas skulle bli människa igen och det för Toms skull. Tom gick med tunga och långsamma steg mot Thomas, som öppnade munnen. När Tom skulle tippa flaskan för att hälla innehållet i Thomas mun så kom Thomas på det. Han vill verkligen bli en alv och det enda som kan göra det är trolldrycken som han nu ska ge mig trots att jag inte vill ha den, tänkte han och drog tillbaka huvudet. Tom tittade frågande på honom och han sade, Du vill bli en alv, drick trolldrycken så blir du en.
Tom förstod på Thomas blick att han menade allvar så han lyfte långsamt flaskan till munnen men tittade hela tiden på Thomas som tittade tillbaka med lugn blick. Han drack långsamt trolldrycken och kände genast hur det började klia i hela kroppen. Efter några sekunder slutade det och han såg hela världen mycket skarpare och kunde höra ljud som inte hade funnits där tidigare. Ett brett leende spreds över hans läppar.