Jag rusar ut ur huset med andan i halsen och en hel drös skrikande människor efter mig. Försöker att inte titta bakåt och att inte snubbla på det silkiga tyget i min dräkt.
En kvinna får tag i min arm, drar omkull mig. De är runt mig nu, för ett ögonblick vill jag bara ligga där och låta dem plåga mig, ge upp för jag har redan förlorat.
Men ändå tar jag mig upp, med hår hängande i ansiktet, med gälla röster runt mig, springer igen tills jag tappat andan och inte längre kan känna mina ben. De andra har släppt greppet, jag är ensam nu. Så ensam man kan bli här. Bland tunna moln, stenbyggnader och dungar av asp.
Tillåt mig presentera mig. Jag heter Pauline. Sjutton år. Rödfärgat hår och för små jeans. Ungefär så vanlig man kan bli. Jag har alltid suttit i mitten av klassen, varit hon med okej betyg och som inte blev vald varken först eller sist till fotbollen.
Egentligen finns det bara en detalj med mig som inte är helt ordinär; Jag är död.
Tre ord ett personligt pronomen ett verb ett adjektiv åtta bokstäver. Hur logiskt som helst men helt ogripbart. Meningen som man aldrig skulle uttala, och absolut inte innan man fyllt arton.
Att jag berättar detta borde vara något av ett mirakel. Men jag kan avslöja två detaljer för dig;
1. Ja, jag är i himlen. Och ja, följaktligen existerar den. Som ett porträtt av alla paradis, vita skrudar och änglavingar (som förresten är helt onödiga och bara i vägen hela tiden), fruktträd och uråldriga mossbevuxna byggnader.
2. Nej, det är inte fantastiskt på något sätt. Punkt.
För fram till ett par veckor var jag faktiskt bara vem som helst. Egentligen gjorde det inte så mycket. Jag fick mat och kläder och var fri från sjukdomar och hade ett par tre personer som jag kunde prata med och en familj som inte hatade mig i alla fall. Jag var nöjd.
Det hände fort, gjorde inte ont i alla fall. Det känns nästan som en besvikelse när man ser tillbaka på det. Det man fruktat och drömt om och hatat hela livet, DÖDEN, var över på minuter och lämnade plats åt något annat, mycket värre.
Jag minns att jag var på väg till repetition. För just det, jag spelade gitarr också. Var inte särskilt duktig eller intresserad och har förbannat mig själv minst en miljon gånger för att jag tackat ja till den där dumma konserten som jag ändå helst inte ville delta i.
Men jag var i alla fall på väg dit, på bussen in till staden med en fullpackad väska med läxor och tankarna på helt annat håll och sedan
PANG
Var allt borta svart slut tills jag vaknade upp med duniga utväxter på ryggen och ett fult lucialinne på kroppen. Ensam. Eller i alla fall nästan.
Ja, att jag vaknade kändes först som ett mirakel. Vaknade på en mjuk bädd i ett stort hus i samma rum som tre andra tjejer som dött samma timme som jag.
En av leukemi. En i malaria. En från en skottskada.
Och så jag då. Död i en meningslös busskrasch. Den enda som dog när en bil körde rakt in i bussen i alldeles för hög hastighet.
Så nej, det är väl inte så konstigt att jag ångrar att jag överhuvudtaget började spela gitarr.
Människorna här är märkliga. Man blir väl galen efter ett tag. Inga sysselsättningar, ensamheten. Saknaden av de man lämnat kvar på jorden.
Och det faktum att man inte kan ta sig härifrån på något sätt. Man kan inte dö ifrån det, man kan inte fly.
Evigt liv är ganska lite värt när man inte kan välja bort det eller dela det med någon.
Så de går runt här. Blir aldrig hungriga eller trötta men har ändå alltid samma håglösa, döda ögon. En zombieapokalyps där man aldrig skadas och aldrig dör. Där man bara är vettskrämd dygnet runt, inte vågar gå någonstans av rädsla för att behöva möta någon av dem.
Jag har bara en vän här, och han heter Collin. Han är lång och blond och jag tror att han dog av överdos fast själv vill han inte säga något om det. Jag frågar inte heller. Jag antar att det inte är sånt man pratar om.
Han kommer i alla fall gåendes mot mig nu. Visar det där leendet som kan vända hela min dag rätt igen. Det är konstigt att jag, trots att jag bara känt honom sen jag dog, fantiserar om hur det kunde ha sett ut om vi möttes när vi fortfarande levde. Om jag hade lagt märke till honom, om jag hade kunnat se hans leende och känna det där lugna i hans röst och i hans skratt.
Hur är det? säger han och slår sig ner bredvid mig. En arm runt mina axlar.
Sådär, om jag ska vara ärlig.
Det är inte farligt, det vet du väl? De kan inte göra dig något.
Det är inte så enkelt, muttrar jag, och så är det ju. Jag vet väl att de inte kan göra något. Grejen är att det inte hjälper. Rent hypotetiskt, visst, men inte när man står där och måste möta deras döda blickar. Då hjälper inte ett De kan inte göra dig något det minsta.
Och tänk om han har fel? Vad händer om en död människa dör igen? Är man bara borta då? Finns det ännu en himmel bortom det vi vet om?
Nej, sade Collin när jag frågade honom. Man dör inte här, du vet ju det?
Och såklart hade han rätt. Det var en löjlig fråga. Men jag vill så förtvivlat gärna komma härifrån. Helst tillbaka till jorden, men som det är nu skulle jag kunna acceptera att somna in för alltid också.
Hallå? Vad är det med dig? Ett par nyfikna gröna ögon möter mina. Collin har fina ögon. Men han är fortfarande korkad.
Colin, du är så hopplöst trög.
Men vad är det med dig egentligen?
Kanske det faktum att jag har blivit jagad av ett helt gäng galna människor och just nu bara längtar härifrån och hem och att du inte har någon medkänsla med mig överhuvudtaget. Eller så kanske jag bara har en dålig dag.
Ah. Förlåt., säger han, och jag tror att han menar allvar. För att vara en före detta missbrukande hippie eller något är han förvånansvärt positiv och ärlig. Men, du. Du verkar behöva en liten stund för dig själv. Ses.
Han missuppfattar hela tiden. Jag vill inte att han ska gå. Jag vill inte bli lämnad ensam i en dunge utan något att göra med risk att bli jagad dygnet runt.
På något sätt, med huvudet fullt av alla dessa tankar faller jag i sömn, där i dungen.
När jag vaknar står en kvinna böjd över mig.
Det tar några sekunder för mig att inse vad som händer. Tillräckligt lång tid för att se att hon är vacker, lite äldre än jag med fylliga läppar, rosiga kinder och blonda lockar i en härva i ansiktet. Blåa ögon inramade av mörka ögonfransar.
Sen inser jag vem hon är vad hon är och rusar upp i panik. Flyr ut ur dungen. Bara hon efter mig, inga andra.
Hoppar över en bäck, krockar nästan med ett träd. Revor i mitt ansikte och på min klänning. En dov smärta i armen när jag av misstag slår den i en mossbevuxen sten.
Stannar upp. Andas. Hon är efter mig, jag kan höra hennes andetag och ljudet när kvistar knäcks genom skogen.
Jag förlorar allt där. Jag slutar aldrig förlora, det finns inget slut alls på eländet och när hon får tag på mig har jag förlorat igen.
Mina ögon tåras och jag ger upp ett skrik av hopplöshet. Jag saknar mamma pappa jag saknar mina syskon och flickorna i klassen som jag hatade jag saknar min äckliga gitarrlärare och livet.
Med tårarna strömmande i floder nerför mina kinder sätter jag igång och springer igen. Jag vill inte bli fångad än. Jag vill slippa undan igen, jag vill gråta ut hos Collin efteråt, fast hon kommer snabbare bakom. Hon kommer fånga mig.
En byggnad syns längre fram i skogen. Jag rusar uppför trappan, snubblar och tar mig upp igen. In i huset. Genom en korridor och
En vägg. Rakt framför mig. Återvändsgränd.
Jag stannar en meter framför väggen. Sjunker hjälplöst ner på marken. Om mindre än en minut är hon här.
Något släpper inom mig just då. En tyngd faller från mina axlar. Och när hon kommer efter mig väntar jag på henne med öppna armar.
Hon gör inget. Stannar där, precis framför mig. En vägg bakom mig.
Jag känner mitt hjärta slå snabbare.
Hon mumlar ett par ord. Så sträcker hon ut handen. Nuddar min panna och fortsätter mumla.
Jag faller i sömn.
En ström av minnesbilder genom mitt huvud. Bilen som kör in i bussen där jag sitter. Ett avlägset minne från en försvunnen barndom. Collins gröna ögon och ärr på armarna. Han pratar med mig, säger att allt blir bra. Jag förstår inte. Förstår inte vad han menar.
Det är över nu, säger han. Du klarade dig. Allt blir bra nu.
årar som rinner nerför mina kinder. Är det verkligen Collin som pratar med mig, är det hans ord?
Vad menar du? ropar jag.
Vill du tillbaka? säger han.
Tillbaka?
Till jorden, min vän. Du får välja, vill du tillbaka?
Som jag? frågar jag. Som… levande?
Nej och ja. Hans ögon är ledsna. Som att de speglar mina känslor.
Kommer jag minnas?
Nej.
En ström av tårar och bilder. Collins leende, hans sorgsna ögon. En bild av mina föräldrar. Jag som barn.
Är jag beredd att glömma? Att försvinna?
Efter en lång tid tittar jag upp i hans ögon. De är våta av tårar. Mina också.
Förlåt, mumlar jag. Jag har bestämt… jag vill tillbaka.
Han nickar lite och försöker le. Det går sådär. Jag ler tillbaka, antagligen med ännu sämre inlevelse.
Collin tar tag i min hand och drar mig upp på fötter. Kysser min panna och stryker undan mina tårar.
Jag kommer sakna dig, säger ja.
Han nickar. Och sedan upplöses han i luft och jag faller ihop och ser världen svartna framför mina ögon innan jag försvinner.
Någonstans i världen föds en flicka just då. Hon är jag, fast vi är inte samma. Ett nytt jag som aldrig kommer minnas mig. Det gör inget.
Jag fick min andra chans till slut.