Om jag inte hade dragit på mig jackan och smällt igen ytterdörren den där morgonen hade jag inte befunnit mig här nu.
Om jag inte hade haft meningen jag hatar honom ekandes i mina tankar hela vägen till skogsbrynet hade jag antagligen inte hamnat här på den frusna marken.
Jag hade nog inte heller stirrat in i den jävelns otroligt vackra ögon just nu. Jag hatade honom.
Men nu var det som det var. Denna morgon i november hade jag dragit på mig jackan och med tunga steg fyllda av ilska tagit mig ut i skogen för att tänka och lugna ner mig. Jag hade aldrig i hela min vildaste fantasi kunnat föreställa mig vad jag skulle vara med om bara någon timme senare. Jag var inte galen.
Till en början hade allt verkat som vanligt, som vilken novembermorgon som helst. Skogen var precis som skogar är, full med skuggor, träd och dova dofter. Men denna morgon slutade jag inte gå när jag nådde den grunda floden. Det var mitt första misstag, men det visste jag ju inte då. Och jag slutade inte heller tänka på hur mycket jag hatade honom. Jag hatade skogen för att den påminde så fruktansvärt mycket om honom, om hans mörka ögon, hans djupa doft och hans porlande skratt.
Nej den här morgonen var inte som andra mornar, den här gången lät jag mina fötter svepa iväg med mig.
Det var ungefär några hundra meter efter att jag vadat genom den grunda floden som jag började lägga märke till underliga saker. Ett par stora, svarta rosor som blommade under ett tjockt täcke frost minns jag nu när jag tänker efter. Det var det första märkliga jag var med om denna hemska dag. Men när jag gick där för ett par timmar sedan var jag så dränkt i känslor att jag inte lade märke till faunans förändring runt omkring mig. Det var mitt andra misstag.
Det var när jag nästan hade trampat på en orm som jag insåg att något var extremt annorlunda med den här morgonen, den här skogen. Jag var vanligtvis livrädd för ormar, men när jag stod där och såg ned på den lilla ormen kunde jag inte vara rädd för den. Det var en november morgon och rosten var tjock över hela skogen, hur hade den kunnat en orm slingra runt i frost? Den borde ha varit död. Ormen hade haft svarta fläckar på sina vita fjäll. Vita? Jag visste då att det inte fanns vita ormar i Sverige. Ormens gula små ögon hade studerat mig en sekund innan den kvickt hade slingrat sig iväg.
Det var nu jag hade börjat se mig omkring och undra var jag var. Jag hade gått vilse redan då, men det hade känts för omöjligt för att hända just mig. Jag hade fortsatt längre in i skogen med hopp om att snart stöta på något elljusspår och någon hurtig joggare som kanske njöt av denna morgon. Jag skulle inte ha fortsatt gå, men det visste jag inte då. Så detta var mitt tredje misstag. Den tjocka ångan steg från min mun när mina varma andetag slog emot den kalla luften. Jag märkte då att det blev kallare. Jag frös redan vid den tidpunkten.
Det var när jag började frysa som jag kollade upp och lade märke till att något som liknade fåglar satt på de kalla tallgrenarna och såg ned på mig. De hade verkligen sett på mig, iakttagit mina steg. Plötsligt hade en utav dem flugit ned från en gren och landat på en sten alldeles framför mig. Fågeln såg ut som en människa, med ben, armar, ansikte och långt hår. Men varelsen hade haft fjäderklädda vingar på ryggen. Fler varelser hade landat på stenen och sett upp med sina nyfikna ögon på mig. Det var då jag började springa, och istället för att springa tillbaka hem fortsatte jag längre in i skogen. Fyra misstag var nu gjorda.
Om du någon gång har sprungit när det är kallt ute så vet du hur ont det kan göra i halsen. Och på grund av detta så började jag snart gå igen. Mitt hjärta slog fort och blodet dånade i mina öron. Vid det tillfället började jag förstå att jag verkligen var vilse . Jag hade aldrig varit här och mina tankar hade snurrat så mycket att jag hade glömt från vilket håll jag kommit ifrån. Hela skogen tycktes snurra runt mig. Det var då en hare hoppade förbi. Lycka hade fyllt mig. Äntligen något som var normalt, något som bevisade att jag inte var fullkomligt vansinnig. Men när jag kom närmare haren såg jag att den hade horn. Jag föll nästan ihop av chock. Jag gnuggade mig hårt i ögonen. Men när jag tittade igen hoppade den lilla vita haren fortfarande runt på den frusna marken och åt några stora, röda bär med små horn precis bakom öronen.
Jag hade börjat springa igen. Jag fick då en känsla av att min hals snörades ihop och den iskalla luften stack i mina kinder. Solen gick i moln och det hade varit nu rädslan gripit tag i mig för första gången den här morgonen. Jag hade lutat mig mot ett träd för att kunna få andas ett tag när jag kände hur trädet började röra sig och vibrera under mina händer. Jag visste att träd inte kunde röra sig, och jag hade vetat om att just det här trädet faktiskt kunde det hade jag antagligen kastat mig bort från det så fort jag kände minsta rörelse och än mindre hade jag lutat mig mot det överhuvudtaget. Så därför var det mitt femte misstag och jag önskar att det hade varit mitt sista. Jag började backa bort från trädet alldeles för sent för efter några sekunder hade en tjock trädgren kramat om hårt runt min midja. Det hade gått så otroligt fort men samtidigt så långsamt. Jag kände hur jag flög och jag hann uppfatta att det var trädet som kastade iväg mig innan jag landade med en obekväm duns på den stenhårda, djupfrysta marken. Så fort jag hade fast mark under mig försökte jag resa mig men det hade gjort så fruktansvärt ont i min svanskota att jag blev tvingad att ligga kvar. Kylan bedövade mig.
Efter säkert tio minuter lyckades jag med stor ansträngning komma upp på benen igen och det dröjde säkert ytligare fem minuter innan jag kunde börja gå framåt. Jag hade undvikit träden med minst en meters avstånd och rädslan kröp under min hud. Jag såg konstiga väsen överallt omkring mig. Stenar som reste sig och fick långt hår och krokiga näsor och spindlarna var 10cm i diameter och näten var mycket grövre än spindlarna där hemma i säkerheten. Jag fastnade med håret i en gren eller snarare så var det ett träd som tog tag i mig. Jag lirkade gråtandes bort mitt hår från trädens grepp. Jag ville bara bort därifrån.
Det var nog nu jag hade hört de där tunga stegen och frustande antagen för första gången. Jag hade sakta vänt mig om och det var då jag såg den för första gången. Ja, isbjörnen alltså. På något sätt blev jag inte rädd först, vilken jag vet var otroligt korkat då isbjörnar är livsfarliga. Jag stod bara där och såg på hur hans tjocka vita päls rörde sig i de isande vindarna. Det var då det slog mig att isbjörnar inte ska finnas i Sverige och att den kunde döda mig och det var då jag hade börjat springa. Det var mitt sjätte misstag, för det dröjde bara några sekunder innan jag hörde hur isbjörnen röt bakom mig och hur tunga steg började jaga mig.
Jag hade försökt skaka av mig den genom att springa sicksack mellan träden, inte för att jag trodde att det skulle hjälpa men det gjorde i alla fall mig lugn. Isbjörnens steg hade dunsat bara några meter bakom mig och det hade känts som om hans frustande andetag var i min nacke. Jag hade börjat skrika och gråta efter hjälp men skogen svarade bara med en kvävande tystnad. Det var då jag insåg att det var väldigt tyst, för tyst. Jag tillät mig att kasta en blick över axeln och såg att björnen låg död. Den hade en stor pil i sin skuldra. Att kasta den där blicken över axeln var mitt sjunde misstag, för det tog mig bara några sekunder att fasta i en rot och falla huvudstupa framåt. Jag landade hårt på den kalla marken och fick rejält ont i magen.
Jag började gråta igen och när jag försiktigt lyfte huvudet satt någon framför mig. Jag stirrade in i den jävelns otroligt vackra ögon. Jag hatade honom. Han log ett bländande leende och jag kunde inte sluta titta. Han sträckte fram sin hand mot mig och jag ryggade raskt tillbaka på grund av min skräck över bli vidrörd.
Kom, sa han med sin lena stämma. Jag ska hjälpa dig hem.
Sedan gjorde jag mitt åttonde misstag.