Kibwe – Betyder Välsignad på Swahili.
Mabaya – Betyder Ond på Swahili.
Okavango – Ett träskområde i Afrika
Jamii – Familj
Wana - Sönerna
Hata ukinichukia la kweli nitakwambia – Hata mig, men jag kommer inte att sluta tala sanning.
Han sprang med andan i halsen. Jagad. Han visste inte vad som var efter honom, men med tanke på alla historier hade han inga problem med att gissa. Fantasin spelade spratt och lekte lekar med honom och varje dött träd hade en ond gestalt lurande bakom sig. Pojken fruktade att denna höst skulle bli hans sista, han som bara sett nio. Vinden rev i det mörka, toviga håret och Regnet piskade honom i det kakaobruna ansiktet. Han kunde inte avgöra om skymningen kom tidigt eller om det vankades åska, men oavsett anledning blev den grå Himlen nästan svart ovanför honom.
Hur kunde detta hända? tänkte Kibwe och kände tårarna rinna, Jag gjorde allting rätt! Jag kan inte ha förargat Henne. Inte idag, inte någon dag.
Hans mörka, bara fötter gled och han föll. Det var det sista Kibwe hann uppfatta innan den mörka dimman gled för ögonen på honom.
Tidigare den dagen hade allt varit som vanligt. Kibwe hade gått till vattenhålet tillsammans med sin mormor som de alltid gjorde på morgonen. De var ute innan soluppgången för att undslippa värmen som Solen hade med sig. Solen var mäktig och givmild, det visste Kibwe, men ibland var det skönt att fly den i någon timma. Det var alltid soligt och alltid varmt.
Han hade gått och tänkt på en historia som han en gång hade fått höra om Regnet, vatten som kom forsande ner från Himlen och sköljde bort allt som stod i sin väg. Det regnade endast när Modern till allt liv var arg eller sårad. Det var Hennes bestraffning till människan. Men Hon var vis och förstående och tack vare allt vatten fylldes vattenhålen och livet spirade överallt igen. Man sa att Hon tvättade bort allt det onda sveket och ersatte det med oskyldigt, nyfött liv. Även fast Regnet egentligen var en god sak var många rädda att de skulle bli bortsköljda och bli tagna till Henne där Hon skulle döma dem. Att ha Modern mot sig var en mardröm utan dess like.
Men på vägen hem hade hans tankar avbrutits. Med vattenhålet fortfarande inom synhåll hade hans mormor knuffat in honom i en buske och själv klivit in så att de båda satt helt dolda. Hon hade satt det rynkiga fingret för munnen som tecken på att han skulle vara tyst. Han lydde och såg sig nyfiket omkring. Mormodern var ingen som lekte lekar, så vad det än var så var det uppenbart att det var viktigt att de inte blev sedda.
Plötsligt kunde man urskilja två mäns mörka röster i fjärran. De var fortfarande för långt borta för att kunna uppfatta vad de sa men när de kom närmare lade Kibwe märke till att de talade Swahili.
Konstigt, tänkte han och höjde på ögonbrynen, vi är släkt och jag har aldrig hört deras röster förr.
Rösterna kom allt närmare och efter en stund fick Kibwe syn på de mystiska männen.
De var synnerligen annorlunda jämfört med någon annan människa han hade sett. Den ena mannen var enormt lång och smal med kort, gråsprängt hår. Han var nästan helt svart och hade konstiga röda och vita prickar på kindben och näsa. Den andre var betydligt kortare och mer rund och med samma prickar, fast över hela kroppen. Även hans hår hade börjat gå över till en silvergrå ton. Både håret och skägget var långt och krusigt. De båda hade en allvarlig min och var klädda i liknande skrudar med vackra invecklade mönster som gick i rött, vitt och svart. De var båda barfota och tånaglarna var långa, svarta och filade som klor.
Kibwe såg på sin mormor som satt orörlig och stirrade förskräckt på männen. Hon kramade hårt sin lyckosten med sin högra hand. Han hade aldrig sett henne såhär förut. När han såg hennes reaktion blev han själv rädd. Vilka var dessa män? Vad gjorde de här och varför talade de swahili? Frågorna trängdes i hans huvud och de förblev obesvarade.
Plötsligt stannade den långe hastigt upp och såg sig omkring. Kibwe var för en stund säker på att mannen såg rakt på honom men när ingen rektion kom så pustade han tyst ut.
Vi är inte ensamma, sade de korte på swahili, eller hur?
Nej, svarade den andre kort.
Det knöt sig i Kibwes mage och instinktivt letade han efter flyktmöjligheter. Om männen försökte kliva in i buskarna skulle det ta ett tag och han skulle hinna ut på andra sidan, men hans mormor kunde inte lämnas. Jamii är viktigare än livet.
Mabaya, sade den korte, vi går.
Okej, sade den långa som tydligen kallades Mabaya.
Den livrädde Kibwe rös till när han fick höra namnet. Det förde ondska och otur med sig.
Han hade hört namnet förut, i en av mormoderns hemska berättelser, och lagt det på minnet. Där var det namnet på en ond demon som åt människor och förändrade folks sinnen så att de gjorde saker som var förbjudna att göra. Förbuden kom från Moder Jord själv och Hon blev rasande. Hon stängde in demonen i ett berg och Mabaya blev så arg att han fick berget att skaka och till slut explodera och ut välde röd, flytande eld. Den dödade allt i sin väg tillsammans med Mabaya själv som inte kunde kontrollera spridningen.
Tanken på sagan skrämde honom och han rös återigen. Männens röster drog honom tillbaka till nuet och den otäcka situationen, men plötsligt blev Kibwe än en gång förvånad och höjde på ögonbrynen. Nu talade de ett annat språk. Inte ens den visaste i byn kunde fler än ett språk. Möjligtvis några fraser han lärt sig från Vandrare, men det här var något helt annat.
Kibwe var i upplösningstillstånd när männen äntligen gick därifrån. Vad de hade talat om hade han varit för rädd för att komma ihåg. Den hemska sagan gick runt och runt i hans huvud och han mådde illa.
M-mormor, började han försiktigt, vilka var de där?
Onda människor, sade mormor kort, de har kallats många saker men jag och du känner dem som Sönerna.
Sönerna? Kibwe sökte i sitt minne. Den historian har du nog aldrig berättat.
Nej, jag hoppades att jag skulle få slippa.
Efter att de hade kommit tillbaka och hon berättat sagan om Wana blev han vettskrämd. Det var ingen vacker historia.
Modern till allt liv hade även varit moder på riktigt. Hon hade fått fyra mäktiga, men mänskliga söner. Som i alla människor kan onda frön av avund, maktgirighet och egoism snabbt gro i själen. Sönerna hade blivit mindre och mindre ödmjuka och respektfulla. De började slåss om makten på jorden. De blev bannlysta från Moderns gudomliga boning och hamnade med sina likar, människorna. De blev argare och vildare för varje år som passerade och de gick ihop i ett brödraförbund med Modern som gemensam fiende. De besatte mäktiga och farliga magiska krafter.
Jag har sett dem på riktigt! Tänkte Kibwe och försökte samla sina tankar. Det var lönlöst, han var så rädd och förvirrad. Han kände paniken växa.
Varför berättade du det här?! Skrek han med gråten i halsen.
Hata ukinichukia la kweli nitakwambia lilla Kibwe, svarade mormodern lugnt.
Kibwe blev irriterad, det här var inte rätt tid att tala i kryptiska talesätt, men höll tyst. Han fingrade på den vackra handvävda mattan som låg inne i deras hydda. Han kände skammen brusa upp i ansiktet och ångrade hans reaktion.
Förlåt mormor, sade han. Jag menade inte att bli arg, jag är bara så rädd.
Jag förstår, sade hon och gav honom en allvarlig blick som troligtvis betydde Jag med.
Det surrade i Kibwes öron och han kände att han behövde luft.
Jag går ut ett tag, sade han och ställde sig upp. Ena foten hade somnat och han fick linka ut genom öppningen. Han gick en stund av och an djup nersjunken i sina funderingar. Sedan sprang han i väg. Han klarade inte av att vara kvar. Han sprang snabbt och okontrollerat men var ändå noga med att inte bryta några grenar eller störa något djur. Allt var i en ömtålig balans. Alla är beroende av varandra. Man ska vara fredlig med djur och växter, visa vördnad och respekt. Så löd den största och viktigaste regeln från Modern. Det skulle han aldrig glömma, inte heller nu.
Kibwe stannade upp. Han måste kommit längre än vad han trodde. Här hade han aldrig varit förut. Han stod vid stranden till ett enormt våtmarksområde och de var ovanliga där han bodde. Det sades att det var hemmet för onda andar, demoner och monster. Djuren drack inte här och människorna fiskade inte här. Vattnet tros vara giftigt. Han ville vända om och springa där ifrån men något drog i honom. Han hittade en grästuva i närheten som såg något så när stadig ut och hoppade dit. Himlen mörknade, eller var det bara inbillning? Träsket var riktigt kusligt. Brunt, stinkande vatten och döda växter överallt. Döda, svarta stammar stack upp som pålar. Själva luften var annorlunda. Den som alltid var så varm och torr var nu kylig och rå. Dimman gled i virvlar runt fötterna på honom. Det var som om han hade gått över en gräns till en annan värld. Han vände sig om och kände paniken komma krypande igen. Stranden var borta.
Han hade gått runt i timmar. Vilse, förtvivlad. Mörkret hade smugit sig på och nu var Himlen kallt grå, en färg han aldrig hade sett den i tidigare.
Plötsligt såg han en lysande prick långt borta i vattnet. Den var mycket vacker, som en liten fladdrande låga i vitt och gult. Han drogs mot det. När han kom närmare märkte han att det inte var bara ett utan en hel rad med ljus som försvann i fjärran. Det såg ut att vara en upplyst väg. Det underligaste var att alla ljus låg under vattnet. Han följde dem en bit innan han började springa. Något sade honom att det var vägen ut, men han kom istället fram till ett enormt träd med grenar som hängde ner som en ridå så tät att man inte kunde se in. Han följde ljusen med blicken och upptäckte en ingång han inte hade sett förut. Han gick in och såg att någon, eller något, precis hade varit där för en eld hade nyligen släckts. Det luktade färsk rök och vissa träbitar glödde fortfarande. När ögonen hade vants sig vid mörkret såg han sig om. Det gick en trappa av platta stenblock som stuckits in runt om längs den tjocka stammen upp i en spiral. Det hängde underliga dekorationer i de nedersta grenarna överallt. Han tittade närmare på dem och insåg att det var små människor och djur i lera. Utöver det hängde det även svarta stenar med vita eller röda prickar ditmålade i små läderband. Han gick närmare och granskade en sten extra noga. Han hade sett den förut. Det var mormoderns lyckosten.
Visst är de vackra?
Kibwe hoppade till och vände sig om. Hjärtat hoppade över ett slag när han såg vem han hade framför sig. En lång och smal gestalt som utstrålade ondska. Mabaya.
Hur hittade du hit? Hans behärskade röst var mörk och kuslig. Seså svara nu, var inte blyg.
J-j-jag följde bara ljusen i vattnet, svarade Kibwe efter en stunds tvekan.
Mabaya, som hade verkat känslokall fick för ett ögonblick något som liknade ett förvånat uttryck över ansiktet.
Kibwe såg återigen på stenen som hängde i sin röda läderrem.
Vad är det här för något? Kibwe bet sig i tungan. Frågan var ställd utifrån ren nyfikenhet men lät nästan trotsig. Han ångrade direkt vad han hade frågat. Mabaya, som inte verkade ta illa upp, svarade:
Det är en Förbindningssten. Alla som har svurit Brödraskapseden har sitt egna personliga mönster och vi har en likadan.
Kibwe lade märke till att han sade vi. Det fick honom att känna sig iakttagen.
Men det där är ju min mormors sten, sade han och ångrade på nytt vad han just hade sagt.
Mabayas ögon smalnade.
Intressant, mumlade han, mycket intressant. Vilka är dina föräldrar?
Jag vet inte, svarade Kibwe ärligt. Det var något med mannen som fick honom att tala obehindrat. De dog innan jag hann fylla ett år. Min mormor har alltid tagit hand om mig.
Är du säker på det? För jag kände kvinnan med det mönstret för länge sedan och vad jag vet fick hon inga barn, så hur kunde hon få barnbarn?
Efter en lång stunds berättande hade hela Kibwes värld rivits ner. Hans mormor var inte hans mormor, de var inte släkt alls bortsett från att de båda talade swahili. Hon var en del av Sönerna och hade tagit på sig att ta hand om honom under en kortare tid medans man hittade ett passande hem för den lille, men viktige föräldralösa pojken, men hon hade låtit bli att höra av sig allt oftare och tillslut trodde Sönernas förbund att hon och barnet hade dött. Det hade visat sig att denna lille pojke besatte krafter som kunde mätas med Sönernas egna. Han bar på kungligt blod. Han var barnbarnsbarn till en av de fyra. Han var en av dem och var menad att ta över kampen.
Det här blev för mycket för stackars Kibwe och han mådde illa.
Jag måste ta mig härifrån, tänkte han och kämpade för att samla tankarna.
Jag måste spy, sade han och gick mot utgången. Han ansträngde sig extra för att se sjuk och rädd ut.
Låt gå, svarade Mabaya.
Så fort han hade kommit utom synhåll sprang Kibwe allt han kunde därifrån. Han var noga med att inte följa de upplysta vägarna.
Han sprang med andan i halsen. Jagad. Han visste inte vad som var efter honom, men med tanke på alla historier hade han inga problem med att gissa. Fantasin spelade spratt och lekte lekar med honom och varje dött träd hade en ond gestalt lurande bakom sig. Pojken fruktade att denna höst skulle bli hans sista, han som bara sett nio. Vinden rev i det mörka, toviga håret och Regnet piskade honom i det kakaobruna ansiktet. Han kunde inte avgöra om skymningen kom tidigt eller om det vankades åska, men oavsett anledning blev den grå Himlen nästan svart ovanför honom.
Hur kunde detta hända? tänkte Kibwe och kände tårarna rinna, Jag gjorde allting rätt! Jag kan inte ha förargat Henne. Inte idag, inte någon dag.
Hans mörka, bara fötter gled och han föll. Det var det sista Kibwe hann uppfatta innan den mörka dimman gled för ögonen på honom. En sista tanke formades i hans huvud. Hellre detta.